Sommaren tog slut. Morgnarna är grå och får mig att förstå. Att mörka vintern är på gång.
Klockan väcker mig. Dagarna sträcker sig. För lång. Fyrkantigheten är trång.
Korridorer och timmar kantar min själ, raka, för skarpa för starka.
Tankarna storknar jag måste orka.
Sorgen bultar hårt, något blev förstört, för mycket död.
Kan inte värja mig, känslorna snärjer mig medan höstschemat tvingar mig fram.
Och jag kan, ja, oja, jag kan.
Källan kan ösar ur, skrattas ur, styras ur, planeras ur, tröstas ur, alla står på tur.
Förluster bland nära, och kära, skär i min värld och förtär.
Vill sitta still, inte fara kring i jäkt i ett sträck.
Bör genast få sjunka i mjukt, varmt, levande möte.
Möta ögon och hand, ta i famn, stanna klockan. Tala mig varm om sånt som är viktigt.
Lirka försiktigt och dyka djupt ner i såriga tystnaden. Stanna i stillheten. Förvildheten. Omildheten.
Sitta vid en strand, på min kant, hålla hela världen i hand.
Vila min kind mot sorgens smekande land.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar