Overklighetens absurditet

Jag befinner mig i en Picassomålning. Allt är förvridet och orytmiskt fast fullständigt igenkänningsbart.
Liv och död blandas, hopp och djupaste sorg. Lekfullhet, samhörighet, förvirring, risktagande och ensamhet.
Mitt i smeten finns jag. Och känner mig som en skapare, medspelare och en betraktare på en och samma gång.

Råkade njuta av värmen, råkade göra nytta och måla hallen. Råkade inse att ledigheten snart är slut. Råkade träffa en kär vän, och blev så glad. Råkade gilla regnet. Råkade på hundpromenaden hamna hos en familj i ofrivillig återförening. De hade just fått beskedet att den vuxna sonens kropp har hittats. Råkade bli sittandes där, kramandes, gråtandes. Råkade inse att livet är en lång radda slumpmässiga företeelser. Ena stunden lycka, nästa stunden förtvivlan. Och detta eviga grubblande som genomsyrar allt, men inte påverkar något.

Älska medan ni har varandra. Jag ska älska medan jag kan. Finnas till. För mig och för andra.