De första veckorna utan fb gick galant. Det var skönt att inte följa hur trött någon var, att grillen var tänd eller i vilken grad kvällen höll på att "balla ur". Riktigt skönt. Som om jag själv liksom hade återerövrat mitt fokus på mig själv. Men eftersom de flesta av mina bloggläsare följer bloggen via just fb, insåg jag snart att jag åtminstone var tvungen att uppdatera min blogg via fb. Och då är man ju tvungen att logga in. Och är man inloggad kan man ju inte låta bli att tjuvtitta lite.
Att endast tjuvtitta på fb är intressant. En slags impulskontrollerande aktion behövs. Man läser roliga kommentarer, arga inlägg. Om hur någon blivit ihop eller gjort slut. Oftast får man då impulsen att svara, ge feedback, visa att man sett och registrerat. Men jag lyckades hålla mig, fast det var svårt, riktigt svårt. Det kliade rejält i tangentfingrarna faktiskt.
Jag skämdes lite över det där tjuvtittandet. Som om jag gjorde något jag inte fick. Konstigt... Men folk (jag) skriver ju faktiskt för att de vill att andra ska se. De kräver visserligen inte svar. Ändå ligger det i sakens fb-natur, att man/jag/folk gärna vill ha bekräftelse. Det skulle ju kännas hemskt om allt man skrev eller la ut på fb rasade ner i ett svart hål, utan ett enda eko. Då skulle man snart känna sig rätt oönskad.
En annan aspekt (dålig eller bra....? hm...) med fb är, att det tycks vara så att den mesta av folks socialiseringskommunikation numera sker där. Alltifrån inbjudningar till grillaftnar till inkluderande småprat mellan personer sker där. Det är riktigt trevligt. Smidigt och enkelt och kravlöst. Men det innebär samtidigt att de som inte har fb, eller sällan kollar sitt konto, missar den där socialiseringsprocessen. Och hamnar utanför. För de som är aktiva på fb (och de är rätt många, i alla fall bland mina bekanta) glömmer snart bort att det finns folk som inte deltar. Och hur lätt är det att komma ihåg folks existens, när man varken ser dem eller hör dem?
Jag själv kan, som svar på frågan, fungera som ett förtydligande exempel:. Jag har tre stora barn, varav två alltid har varit, och är rätt pratsamma, närvarande och gillar att synas. Det är omöjligt att glömma bort dem. Medan mellangossen kan vara ur syn- och hörhåll i dygn i sträck. Dessutom har han kopplat bort mig från sitt fb-konto. Det har hänt flera gånger att jag glömt ropa till honom att maten är klar, av den enkla anledningen att jag tagit för givet att han antingen sover (för att han jobbat natt) eller för att jag tror han är iväg och jobbar. Jag borde göra det till en vana att alltid kolla hans rum, men lagen om "den som ropar, hörs" gör att jag glömmer det då och då. Och då ska jag ändå skynda mig att tillägga att jag älskar honom högt, lika mycket som de andra två. Ändå funkar jag så.
Slutsats: Om detta är en mänsklig egenskap, borde alla vi nätnördar ta minst fem minuters eftertanketid om dagen. För att fundera igenom vilka nära och kära vi faktiskt inte vill glömma bort. Facebook är bra på sitt sätt. Men kan också bli en smygande uteslutningsarena, utan att vi ens märkte hur det gick till.
PS: Jag är tillbaka på fb igen. Snart. Trappar upp så sakteliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar