Sonen kommer ner med raklödder på ansiktet och hyveln i högsta hugg. Det rinner inte undan längre, däruppe i blågrekiska badrummet. Nej tack, jag vet. Har sett det nalkas de senaste tre veckorna, vattnet har saktsörplat sig ner i hålet med alltmer möda. Lämnat efter sig obönhörliga tvålsorgkanter runtom porslinet. Jag har verkligen försökt blunda för fakta. Hoppats på att någon (säger inte vem) ska ta tag i dilemmat.
Ett dilemma är det nämligen. Proppen i det troligen överprissatta Svedbergsdesignhandfatet (en sån propp som man lite lyxigt trycker till för att stänga eller öppna, klickklick) går omöjligen att ta loss. Jag har prövat våld, lirk och långsamt logiskt tankearbete, utan några dom helst resultat. Alla försök att plocka bort mer skrymmande partiklar, såsom mina långa hårstrån, diverse naglar och skägg, är därmed dödsdömda. Man kommer inte in eller emellan med vare sig fingrar, nagelborste eller kaustiksoda. Således har det samlat sig ett års familjeavlagringar i den smala nedgången från handfat mot avloppsrör.
En halvskäggskummig son i nöd får dock en sann moderskvinna att brumma igång räddningsaktionen. Man hämtar en liten hink och förbereder operation rörobduktion. Fem isärskruvade plastdetaljer senare hänger tvålhårsblobbens retliga svartsvans ner från den gäckande oisärtagbara handfatsdelen. Man drar i den och får endast loss fyra hårstrån, lite svart fjoms och avgrundsstank. Det krävs rot. Man rotar. Med fingrar som är för stora. Till slut offrar man sitt oskuldsfulla lillfinger. Rotar runt rejält, upp i det trånga svarta vassa hålet. Och fastnar. Det sitter någon metalldel, med nån vass gänga, som hindrar en från att dra ut fingret. Lirkar. Lönlöst. Man får låtsas man är en modig räv som ska gnaga loss sitt ben från rävsaxen. Man vrider och skruvar på lillfingret medan gängan skär sig in i detsamma. Aj. Gnissel-aj. Med svart ettårsgegga i.
Såret är löjligt litet. Bara att skölja ur, blöder knappt. Inget att bry sig om, häpp. Man rensar avloppsblobben med hjälp av en smal pinne - det blubbar ut obeskrivliga mängder från den löjligt lilla rördelen.
Allt blir rent och fint och fräscht. Sonen har sen länge flytt till det andra badrummet och bevittnar således inte moderns hjältemod och hantverksskicklighet. Ölen väntar i kvällssolen, fingret glöms bort. Tills det är läggdags. Bultar det inte lite väl mycket? Hur farliga bakterier kan det finnas i gamla tvål- och hudrester, egentligen? (troligen monstruöst läbbiga...)
Man lägger på ett nykokt salviablad, plåster på det. Och nervösbloggar sig fri från nojjan. Kanske. Brrr.
Låt oss hoppas på fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar