En harmonisk utflykt med båten.

Obs, varning för idylliska bilder. Skenet bedrar.

Övernattning för två i tropiknatten, med lite mat o vin var planen.
Vi blev fler än jag trodde (mina barn hakade helt oväntat på),
och jag var helt ofokuserad på det där
med kommunikation kring vem som tar med vad.
 Så vi fick dela på Catharinas lilla goda bönsallad.
Rikard och André köpte sig en köttbit.
Grillen hade räckt till ett jättelikt grillparty egentligen, om nån (jag)
bara hade tänkt på att få fram nåt att lägga på den också...
Men mysigt blev det, och varmt var det. Och vinet räckte.

Mirja och Anders agerade taxi, hämtade Siv, Rikard och Andre.
Kvar blev, enligt planen, jag och Cath.
Och en båt som plötsligt stod på grund.
Det hade blivit lågvatten, och båten gick ej att rubba.

Så då insåg jag att det var ett strategiskt felval att dricka vin och surra.
Istället för att regelbundet kolla hur båten låg till.
Så där som äkta skeppare gör.
Så jag fick finna mig i att gå till kojs i en stadigt förankrad segelbåt.
Förankrad med kölen i dybotten.

Efter en sömnlös natt (sjukt knas att sova i en båt som inte gungar!)
hade vattnet simsalabim höjts igen.
Jag slapp pröva plan a (dyka ner o gräva loss den),
b (ringa efter Anna W med stora båten för att bli lossdragna)
och c (invänta stora båtars svallvågor för att få lyfthjälp)
 för att få loss båten. Vi njöt av en rågbrödsfrukost i en lätt gungande båt.
Motorn tuffade igång med viss tvekan.
En lätt bris lockade oss att stänga av motorn och dra upp seglen.
Underbart skönt, med en hastighet av 1,1 knop.
Meditativt faktiskt.
Men vinden mojnade och motorn ville absolut inte gå igång igen.
Förrän efter 30 svettiga motormaskinistsförsöksminuter.
Plötsligt, och utan förklaring.
När den väl var igång vågade jag inte skruva för motorluckan.
Och när snabbåtarnas svallvågor fick allt löst att krascha ner på durken
hamnade pennor, knivar och skruvmejslar mellan durken och den snurrande motorn.
Och jag blev skiträdd och försökte peta bort allt utan att tappa fingrarna.
Tvi läskigt.
Vilken läxa.

Väl i hamn igen var det typ 30 grader och svetten lackade bara av att förtöja båten. Vi kände oss duktiga efter alla småäventyr, men jag får erkänna att min bild av mig själv som välplanerad seglande sommarfantast fick sig en snygg skrapa. Och båten har skaffat sig klara minuspoäng. Motorer ska gå igång utan att trilskas som tonåringar. Och inte gräva ner kölen i dybotten. Tur det inte blåste mer..

Hemma var det svalt och skönt, och hallen väntade på mig. Väggarna nymålade, nu var det fodrens tur. Det blir fint.

Falk och Michael trotsade ekvatorhettan och var ute på gårdsplanen och sågade till ett golv till hästtransporten. Kanske kan man använda den redan nästa år...? (ironi) (den har ju stått obrukbar sen vi köpte den för ett år sen) (för Michael rev ur golvet då och upptäckte en massa fel) (som han sen inte hade tid att fixa) (jag är inte arg) (längre) (dessutom behöver vi ingen transport, för Julia är ju skadad)

Missförstå mig inte. Jag har haft underbara dagar. Blir lite full i skratt bara av alla mr Beanliknande halvmessyrer i livet. Man drömmer så mycket. Så fina fantasier. Sen när man försöker förverkliga dem, får man stångas med nyckfullt väder, fysikens lagar och egna tillkortakommanden. Det är en rätt underhållande mix faktiskt. Livet.