Hur ska jag hinna inte göra?

Aaargh!!! Vill inte!! Jag glider mot första arbetsdagen likt smulorna från skärbrädan på väg ner i komposthinken. Försöker panikklamra mig fast i ledigheten, fruktlöst och helt utan mening. Jag hade ju just börjat vänja mig vid denna konturlösa tidlösa härochnutillvaro! Ska jag behöva ställa om nu, till klockans slaveri och aktivitetsgalopp?!

Jag måste hinna med så mycket mer av ingenting. Jag hann ju aldrig riktigt komma dit! Måste få hinna sjunka ner fullständigt i detta tillstånd av oaktivitet, tills det vänder sig ut-och-in och förvandlas till rörelse.

Stanna tiden!!! Klockan är redan över tolv och jag har inte hunnit göra ingenting än! Bara ätit frukost, läst tidningen, pratat om vädret (regn) och planerat inredningen i hallen! Och sen får jag gäster, och måste städa innan dess! Och prata med mina barn! För Rikard åker till Stockholm imorgon! Och handla! Jag hinner ju inte göra ingenting!

(obs. detta är en känsloyttring av det mer ogreppbara slaget) (jag är fullständigt medveten på alla psykiska och fysiska nivåer att dessa känslor är fullständigt naturliga, och kommer att klinga av så fort jag infogat mig i ledet) (erfarenheten har också visat att jag känner likadant fast tvärtom, innan jag ska gå in i längre ledighet) (se tidigare blogginlägg, runt mitten av juni)

Cesar och jag satt en timme på
Stöberget och filosoferade.
Han är bra att göra sånt med.
Han pratar inte, bara är.
Vad kallas det? Hm.
Mindfullness.
Min hund är mindfullnessmästare.