Fotfästet? Hallå!

En skitdag igen. Börjar allvarligt fundera över när och vart det gick fel... Var det när jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv? När jag inte orkade vara sjukskriven längre? När jag började kravla mig upp i samhällsekorrhjulet? Utbildade mig, skaffade mig ett jobb, ville utvecklas i mitt jobb?

Så duktig så duktig, klarar allt, vidare vidare i livets snurr, och utbildningen och jobbet och flytten och skilsmässan som inte blev en skilsmässa, och flytten igen, och satsa på nytt, och jobbet och nya jobbet, och ansvaret, och mamma, och pappa, och tiden till barnen som aldrig räcker till, och bära ansvaret och vilja ta ansvaret, och inte ha ansvaret, och glad att slippa ansvaret fast ändå ha det och sopa smulorna, planera matsäck, helgen, tävlingen, födelsedagen, annonseringen, maten, (och reflektera)(utvärdera)(göra rätt, ta smällen, lära om, göra om). Hänga tvätten och pussa barnen, glömma kissa hunden och...


Idag har jag och Mirja grälat oss gråtiga, lika övertrötta båda två, lika förtvivlade, och känslan av att aldrig aldrig räcka till. Inga fler motgångar nu tack. Inga fler ifrågasättanden, inga fler tveksamheter, inga fler stora beslut.

Bilden tagen på Greby gravfält Allhelgonanatten.

Två stapplande hästar på en enda dag, uppe på allt annat som skvalpar runt under ytan av krackelerande leenden, var bara för mycket. Julia ömmar. Och Esmis haltar. Visserligen var det nog bara stenar i hennes hålväggar som jag glömt rensa på två veckor. Men ändå. Ännu en sak jag borde gjort, borde kommit ihåg.

Sitter nu i köket, stinker tjära från fingrarna, var bara tvungen att smeta in svart jävulskap tillsammans med bomullsvadden i varje hålvägg på hov-eländena. Hoppas rötan, bakterierna, sporerna eller vilken fan och hans moster som än gröper ur hennes hovar dör en plågsam död.

Mirja har kraschlandat i TVsoffan. Det värker i mitt hjärta.

Fan.
Jag kan inte jobba så här mycket.
Vilken idiot hittade på 40-timmars arbetsvecka?

(PS jag har (p)ms) (Ge mig två dagar så är jag definitivt på banan igen)(Jag tar mig bara rätten att spy ut min förtvivlan över livets motgångar) (Rätt skönt faktiskt)