Titta på bilderna, titta på blänket, myset, strålglansen. Det där var en trevlig kväll, vi firade Michaels kulturpris och drack Amaronevin och åt Chevréostsås till pastan, och stämningen surrade tonlöst varmt.
Och överallt i huset lyser det små adventsljusstakar, skålarna är fyllda med clementiner och svenska äpplen till och med småfåglarna smörjer kråset bland diverse talgbollar ute i vinterbuskarna. Och överdådet sticker mig i ögonen fastän vi inte ens har julhandlat.
Och i onsdags var jag på teater med skolan och igår var jag på teater med mamma, och Göteborg blänkte och glänste båda kvällarna och på Götaplatsen var det julefröjdsglädjesklassikerfilm på museets vägg och på puben testade de halvtjocka gubbarna sin charm och överallt skriade Stämningen ut sitt Budskap. Ja nu är det jul snart och allt blänker och skimrar och ruvar.
Genom kamerans lins ser allt ut att vara helt i sin ordning, och om något år eller så kan jag säkert njuta av det som sker just nu, men inte just nu. Jag kan liksom inte njuta just nu när jag är i nu. Jag avstod således faktiskt från att följa med på julkonserten i Grebbestads kyrka ikväll. Det är säkert hur fint som helst och mina vänner spelar där, men jag går sönder om jag går dit. Sönder av saknad.
Något fattas, troligen är det min defekt som gör sig gällande. Eller så är jag utarbetad. Eller så är samhället lite sjukt och jag har blivit smittad.
Jag saknar mening. Andlighet. Gemenskap. Vi.
Eftersom jag är både över- och utarbetad har jag inte energi att skapa "vi". Eftersom allt faller sönder (jag är i den där åldern då barnen har eller vill flytta hemifrån och tycker man är det tråkigaste som finns) så saknas meningsfulla rutiner i hemmet. Adventskalendern hänger avsides på en ful dörr, 16 luckor öppnade, ingen aning av vem. Mirja tittar på tv´s julkalender i sin dator på morgnarna istället för gemensamt i soffan, och Lukas åkte till sin lägenhet i Uddevalla redan vid 4 igen, och vi hann inte göra marsipangrisen den här helgen heller och Rikard kommer först dagen före julafton. Och lär säcka ihop av trötthet i samma sekund. Hej och hå för julestämningen.
Om jag skulle gått på julkonsert i kyrkan ikväll skulle jag gråtit floder. För jag vill vara med, vara där. Jag vill sjunga, spela, planera, njuta, ladda och vara fullständigt närvarande. Men den här hösten har jag jobbat för mycket och mina krafter räcker inte till, och jag bråkar med min dotter bara för att hon vill att jag ska följa med henne still stallet, för jag vill inte, fastän jag ju vill följa med till stallet men jag vill ju också umgås med min son som snart åker med tåget och jag vill, nej jag behöver, göra absolut ingenting. Slippa klockan.
Och hur jag än gör blir det ju aldrig tid över till att göra ingenting. Därför undviker jag julkonserten. Och stannar hemma och bloggar och låtsas att jag faktiskt gör ingenting i alla fall en liten stund, fast jag lagade mat under tiden förstås. Och tvättade Lukas madrass som kattfan kissat på för tredje helgen i rad, och täcket med. Och sopade golvet och undvek impulsen att hämta ved för att tända en brasa. Skulle ju göra ingenting! Man ska stå för det man menar.
Vilket kaos.
Det absolut bästa idag var småfåglarna. Man fyller en buske med frön och bollar. Två dagar senare börjar flaxen hitta dit. Två veckor senare är det full rusch. Som idag. Jag såg nötväcka, rödhake, domherren och domfrun, talgoxar, blåmesar, grönfinkar och entitor. Medan herrarna i huset stirrade på handboll och skidor på plattskärmen stirrade jag ut genom fönstret på busklivet. På riktiga livet.
Mening!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar