KIM´s liv: Är "vi" otrendigt eller vad har hänt?

måndag 6 december 2010

Är "vi" otrendigt eller vad har hänt?

Ensam är stark?

Är det nån mer än jag som funderat över vart begreppet "vi" är på väg?

Det tycks ju krylla av "jag", "man", "dig själv" och "individuell" nuförtiden.....

Gjorde en ytterst ovetenskaplig undersökning och googlade lite:

Jag - Ungefär 534 000 000 resultat (0,11 sekunder)

Man - Ungefär 1 240 000 000 resultat (0,16 sekunder)

Dig - Ungefär 87 600 000 resultat (0,09 sekunder)

Oss - Ungefär 72 500 000 resultat (0,11 sekunder)

Vi - Ungefär 53 300 000 resultat (0,06 sekunder)

"Jag" leder tiofalt över "vi".

Är det ett omen?

Socialdemokratins förvirrade men högljutt platta fall kanske är ett tecken i tiden. Vänsterpartiets ynkliga borttynande skrik i fjärran ännu ett.

Kristdemokraterna som envist håller fast vid sitt dammiga familjeideal, nu omsprungna med hästlängder av slådigförbröstetsverigedemokraterna.

"Vi" verkar vara jätte-ute. "Vi" lever och finns, men är inget att slåss för, framhäva eller rädda.

Vem värnar begreppen "oss" och "vi"? "Tillsammans" och "gemensamt"?

Vem lär ut att vi blir starka ihop, med gemensamma krafter?

Vem skriver sportreportagen som beskriver lagets gemensamma ansträngningar?

Vem uppmuntrar recitation i kör istället för egna bländande tal?

Hur hamnade vi här? Hur tänker ni - är det lite så här?

Varför kämpa i uppförsbackar tillsammans när man kan nå toppen och glänsa själv? Varför anpassa sig till småbarnens behov av kvantitativ föräldratid, när man har en karriär att bevaka, och blivit expert på kvalitativ tid?
Varför stå ut med andras uppenbara dumhet när man har sanningen själv? Varför anpassa sig till någon som man inte kan eller vill förstå?

Kanske har jag fel, kanske pratar jag om mig själv. Min egen rastlöshet som drivit mig iväg genom åren, hela tiden på jakt efter det där, det där lilla blänkandet, den där totala sanningen som jag bär inom mig, eller anar där framme, som hägrar, som vinkar åt mig. Som jag är värd. Att ha. För mig själv.

Och varje gång galopperat iväg, ivrig, på egen upptäcktsfärd, ensam. Kanske sett det där, upplevt det där. Men sen snopet upptäckt -vem ska jag dela det med? Den där känslan av att nå fram?

Människan uppstår i mötet med andra. Genom andra blir vi till. Vi är flockdjur, beroende av varandra. Varför tror så många då att man kan lämna de svaga, de dumma, de jobbiga, de mesiga, de besvärliga bakom sig?

Vi måste höja statusen på "oss", "vi" och "gemensamt". Jag kan inte göra det ensam.

Vi-sägare - förenen eder :)!