måndag 27 december 2010

Hur gör man??? Del I

Hur är man en hyfsat bra tonårsförälder? Jag famlar i blindo.

Just nu är man alltså ledig. Inga tider att passa, inga stora krav. Alla i familjen samlas här hemma. Det låter ju hemskt mysigt, och det är också hemskt mysigt. Men det är också smärtsamt och jobbigt.

Inga tider att passa innebär fritt spelrum för det som annars inte hinns med. Fritt spelrum för konflikter, surdegar och frigörelsekraft. Och då pratar jag i första hand om tonårsbarn.

Dottern är, sedan sjukperioden, arg, onåbar och ledsen men vill inte, kan inte sätta ord på det. Sover och äter för lite, glädjen som bortblåst, flyr in i blogg- och chattvärlden.
Sonen är dyster och håglös, ser ingen framtid, hatar allt och flyr in i sin spelvärld. Och vill inte, kan inte prata om det.


Jag försöker prata, jag pratar, men orden växer till fula grå klumpar i min mun och faller hårt och fult till marken istället för att lindra, lyfta och peppa.

Ser mig själv, utifrån som i en löjligt dålig parodi på en tonårsmorseklyscha, försöka ordna med trevliga måltider (samlas runt bord hela familjen ska vara uppbyggligt), hyra filmer, föreslå promenader (ja, jag vet det låter mossigt), föreslå gympass, bastu eller utflykter. Varvar med små utbrott av krav (hjälp till att duka/laga mat/diska/städa/hämta ved/delta i familjemiddagar!!!). Och möts, förstås, av en massiv mur av ovilja.

Då väller det upp en ilsket röd våg av rädsla och maktlöshet i mig. Då vill jag falsettskrika, stampa foten i golvet och slänga igen femton stora dörrar så hårt så det slår lock för öronen.

Skärp er!! Hela världen brinner, folk dör av fattigdom, svält, sjukdomar! Barn blir slagna av sina föräldrar, lever i missbruk, ångest och förtvivlan, skogar skövlas, isar smälter, barn säljs som slavar! Och ni gräver ner er i er egen lilla i-landssoppa av ångest och dysterkänslor!!! Till vilken nytta??!!

Jag vill ta dem i öronen, nacken, håret, slå dem i rumpan och över kinden och ruska dem jävligt hårt. Och allt det bara för att jag blir så förtvivlat rädd.

Men jag gör såklart inget av det, för jag tror att det är det sista som skulle ge effekt. Skulle kanske stöta dem ännu längre in i mörkret. Dessutom skulle jag väl åka på däng tillbaka.

Men känslan finns där.

För så rädd blir jag, för jag minns hur det känns att se livet i svart. Att inte se vägen fram, och känna avsaknaden av verktyg som hjälper en förbi hinder och motgångar. Jag vet hur lamslagen man blir av den känslan och jag VILL INTE se mina barn uppleva samma sak.

Hur gör man med den rädslan? Med vanmakten?

De måste hitta sin väg och sina verktyg själva nu. Troligen kommer de göra ungefär samma misstag som jag, men kanske lär dom sig snabbare än jag.

Jag kan inte annat än visa kartan, över min väg. Lyfta rumpan ur soffan, bort från maktlöshetens självömkan, och gå och duka en frukost, och erbjuda sällskap och ett lyssnande öra. Varje dag.

Eller finns det andra alternativ?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...