Fotarbete

Hojhoj så var det söndag igen, shit vad tiden fladdrar fram.

Just nu sitter Mirja med fötterna i ett fotbad av annorlunda karaktär. Vi brygger fotbuljong i stora järngrytan. Vad ska man göra när alla plastbaljor är spårlöst borta??

Så kan det gå när man aldrig ids köpa sig en ny diskbalja när den gamla försvunnit i flytten eller spruckit eller använts som oljetråg eller vittrat bort på annat sätt....

Hon fryser och darrar, flickebarnet. Onsdagens storgräl mellan oss var inget annat än hennes annalkande influensa vs mammas pms. Hon har legat med feber i flera dagar men var tillräckligt pigg för en skogsskritt med pållarna igår, och en sväng till ridhuset idag.

Men nu fryser hon igen och då ska man ha fotbad. Som farmor sa.

Julia tycks trivas bra med sina nya fina joggingskor. Hon tittade inte ens på dem när vi prövade dem igår, klampade på i skogsbackarna utan att fundera. Nu bara hoppas jag på att det håller i sig, och att hon kan bli riden "som vanligt".
I ridhuset var det inga problem skolöst, och löser vi ömfotstassandet på grusvägarna på det här sättet med joggingskor är jag mer än nöjd. Gallorna (svullna ben) har minskat rejält redan, förhoppningsvis ett tecken på att blodcirkulationen kommit igång bra i hovarna... Nu bara avvakta och se om hon börjar bli medveten om var hon har sina fötter också...!

Det är söndag idag. På söndagar ringer jag alltid min farmor i Holland, min "oma". Och sen några veckor tillbaka också min pappa. Men idag lyfter jag ingen lur, trots att det är söndag. Idag är jag helst stum, ordlös. Vissa dagar känns orden som främmande grötklumpar i munnen, som sega köttslamsor - blir bara äckligare och mer främmande ju mer man försöker tugga. Och det är tillräckligt besvärligt när man pratar med personer i ens närhet (orden famlar fel, blir tokiga, jag säger till exempel: borda duket nu Mirja! eller: kan nån ta gafsmangeln och storfrumpa?) (det är som om jag får tillfällig afasi, hjärnan vet exakt vad jag menar men skickar ut fel ljud till rätt stavelser) (eller så öppnar sig munnen, men det kommer inget) Personer nära mig ser ju ändå mitt kroppsspråk - jag försöker kompensera rappakaljan som strömmar ut från ansiktet med gester och miner som förhoppningsvis leder åhörarna i rätt tolkningsriktning.

Men per telefon blir det bara som att försöka spola ner kattsand i toan. Slemmigt och segt och tvärstopp. Jag får göra ett nytt försök imorgon.

Nu ska jag se om min säng är lika skön i natt som den var förra natten. Jösses vad jag sover. Och ändå räcker det inte!