Hur gör man??? Del II

När jag var 12 flyttade jag, mamma och pappa från ett strömlinjeformat något vänsterorienterat medelklassliv i den holländska resebyråbranschen till Sverige, Bohuslän, Skee, Mardal, Hjälmberg. Till den oförstörda nordiska naturen och det lantliga livet. Handboken i hur man odlar giftfritt fanns med, liksom boken som i tecknade bilder visade hur man lättast nackar en höna, väver en matta och spinner sin ull. Jag skulle få en alldeles egen ponny.

I samma veva slutade de vara mina föräldrar. Jo sålart de var mina föräldrar, men de fick så mycket att hantera i sina liv, att de inte hade krafter kvar att finnas till hands för mig.
Kulturkrock och relationskris och nära-naturen-ideal. En rätt taskig blandning om man inte har mentalvuxenmedvetna verktyg att tackla ingredienserna.

Så istället för ett stöttande intresse för min helt nya Sverigevardag, kulturledsagning och tonårsgränssättning, fick jag två grälande, vindrickande och ensamrädda vuxna i mitt nya hem, som låg kanska så skitlångt bort från släkt och vänner som alltid funnits där förr. De som var mina föräldrar förvandlades till sådana där typer som man faktiskt måste hålla koll på så de inte rymmer, slåss eller kör ihjäl sig.

Så jag har inte en susning om hur en schysst tonårsfamilj fungerar, annat än i teorin. Och teorin räcker inte sådär jättelångt när känslorna drar igång på allvar.

Min omedelbara reaktion vad gäller mina egna tonårsbarn (efter att ilskan lagt sig, den där ilskan där jag vill slå mina stackars gräsliga deppiga tonårsbarn)(se del I) är att jag vill sticka ifrån alltihop. Säga upp mitt moderskap (som min mamma sa till mig när jag var 14, i sin vanmaktskänsla inför en extremt vilsentyken dotter). Lämna över åt något, någon annan. För jag vet inte hur man gör. Jag får panik. När mina barn väljer fel, gör tokigt eller utmanar lyckan för mycket. Eller när de krisar sina fullt tonårsnormala utvecklingskriser. Eller när de virar mig runt sina fingrar eller luras och ljuger. Jag står handfallen, skiträdd och totalt vilse. Inuti mig.

Hur gör man? Ingen lärde mig hur man gör, bara hur man inte bör göra. Tur det i alla fall, att jag vet hur jag inte ska göra. Alltid en början. Sen försöker jag bygga på det som fattas med teori, trial and error, och kärlek. Och håller tummarna att det räcker.

Idag hämtade jag min pappa och långa lillebror Daniel. De är trevligt att ha dem här. Imorgon kör jag hem pappa igen, till sin kattfamilj på Hjälmberg. Daniel stannar här. Troligen kommer han och Lukas att spela och dricka Redbull oändligt mycket mer än vad som är sunt, och jag kommer vara lika vankelmodig hela tiden inför gränssätttningens svåra avväganden.

Mirja har duschat. Ett livstecken värt att glädjas åt, efter grottekvarnen hon befunnit och kanske ännu befinner sig i. Jag väntar, och försöker visa att jag finns. För henne, för mig, för oss.

Livet - vilken resa.....