Mirja har vågat berätta om vad som händer med henne, denna flaskhalstonårsjävlaskittid. Läs bloggen här.
Jag hoppas hon slipper hålla masken nu. Att hon lär sig att inte alltid behöva ha den där masken. Ger sig själv tillåtelse att vara halvbra, halvglad, halvful, halvsur, halvsnygg. Jävla ideal. Jävla prestationsångest. Jävla osäkra tonårstid när man måste gå och grubbla på om man duger i andras ögon. Jävla sexualitet som vaknar med en smäll och gör en till köttvara på en rovdjursmarknad.
Mirja som barn: sprudlande, energisk, naiv, rastlös, skrikig, påhittig, skuttig, intensiv, överglad, överarg, övermycket av allt.
Mirja på väg mot tonåren: sprallig, utforskande, glad, ilsk, skvallrig, charmig.
Mirja som nybakad tonåring: Överduktig, översnygg, övercharmig.
...och vart skulle hon ta vägen med arg, skrikig, skuttig? Och var får alla jobbiga sura tankar plats? Behovet att få slippa se sig själv i andras ögon? Var gör man som 14 årig tjej av tvivlet, rädslan, jobbigheten, ilskan, surheten, fulheten? När man helt plötsligt ska leva upp till alla nya krav, krav som man som barn inte hade en aning om fanns?
När Mirja hade varit överduktig/snygg/charmig hela hösten, blivit sjuk, missat alla proven och därmed chans till sina första möjliga VG i betyg, och färgat håret och satt i hårförlängning på jullovet, och som alla andra tonårsflickor la ut bilder på sin förvandling på nätet, vad skedde då?
När Mirja hade varit överduktig/snygg/charmig hela hösten, blivit sjuk, missat alla proven och därmed chans till sina första möjliga VG i betyg, och färgat håret och satt i hårförlängning på jullovet, och som alla andra tonårsflickor la ut bilder på sin förvandling på nätet, vad skedde då?
Jo tänka sig, 18åriga grabbar började flirta med henne, på nätet, på dagen, på kvällen, på natten. Gud vad snygg du är! Vad gör du? Ska vi ses?
Vilken boost för en tvivlande ung tjej. Vilken kick! Det var lök på laxen det. Grädde på moset. Lätt som en plätt, banta och pluta med munnen - få massor med uppskattning. Visserligen bara angående ytan, kroppen, utseendet, men vad tusan, bekräftelse som bekräftelse. Sånt behöver en tvivlande tonåring. I massor. Att sen gnistan i ögonen försvann på vägen får man leva med....
Idioter!!!!! Tänka med kuken istället för med empatiska hjärnan. Vad är det för lockande med en trådsmal, visserligen tappert leende men olycklig fjortis? Hur tänker ni?? Skärp er!!
Fort går det, på en liten kropp....
Ena veckan lår, andra veckan borta....Så här är vi nu. En vacklande men sammanbiten snart femtonåring, som vågar blotta sin ångest. Som önskar hitta sin livsglädje igen. Som förhoppningsvis kan hantera prestationskraven från skolan, från samhället, från sig själv och samhällsidealen om ett tag igen. Som förhoppningsvis kan bli vän med sin kropp framåt sommaren. Som förhoppningsvis har kraft snart att be ytliga jävlar som inte stöttar hennes personlighet utan bara ser hennes yta, dra åt helvete. Ju förr man lär sig sånt dess friskare liv.
Jag darrar.
Av stolthet (hon vågar berätta!), skräck (hur ska det gå!), ilska (idiotsvin till dumkillar, jävla prestationssamhälle!!), hopp (jag litar på att hon kan och vill, jag känner det!).
Måtte hon hitta sin gnista igen.
tro ork och lust är lätt att tappa
lätt när stora drömmar trängs med saknaden
och vinden blåser hårt emot din kappa
men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen
håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till
Jag tänker på er, jag vet att det är ett rent helvete det där.
SvaraRaderaDu verkar ha en så fantastiskt förstående syn på det. Det kommer att hjälpa, och har säkert redan hjälpt, Mirja i massor. Det är så många anhöriga som blir blir så arga, rädda, ledsna och förtvivlade att de inte märker hur illa de hanterar det. De får den drabbade att känna skam över sin sjukdom, som om det bara var ett dumt påhitt som han eller hon genast ska sluta upp med. Men oj, det går inte alls att genast sluta upp med. Tänk om det var så enkelt.
Krama tryggt om henne, länge. Länge, länge, länge. För tankarna sitter kvar så otroligt mycket längre än vad man kan tro. Man kan nog se hur strålande och frisk ut som helst och ändå sitter tankarna kvar. Lääänge. Men det kommer att bli bra, bara det får ta tid.
Kram på er.
Tack..... :)
SvaraRaderaKim - jag tänker på er!!!! Du har precis rätt inställning till det hela som förälder - och tro mig - jag vet. Levde med helvetet i 12 års tid... Är säker på att lilla Mirja kommer ur det här!!! Om hon (eller du) vill prata med någon om saken får ni kontakta mig när som helst - jag önskar inget hellre än att tala med flickor som är i den situation jag var... Jag har gått igenom alla stadium av sjukdomen flera gånger om och varit nere i botten men kommit upp - så kämpa kämpa kämpa!!!! :) Kram på dig och kramar till Mirja!!!!
SvaraRadera