Jag hade planerat att det skulle bli vår dag, min och Lukas, tid för reflektion, frågor, eller bara tyst samvaro, vilket han nu skulle föredra, min tystlåtne och vackra son. Men istället sitter min försoffade häck ännu en dag kvar på hårda köksstolen medan ögonen planlöst irrar omkring på nätets villervalla. Lukas är nämligen snor-förkyld. Han väckte mig halv fem imorse genom att högljutt försöka snyta ur sig hjärnan i en dryg halvtimme. Sedan grovharklar han sig, ner från tårna, ungefär 3 gånger i minuten, och spottar som en tvättäkta spottloskegubbe. Huvva.
Hans näsa är illröd, tofflorna lyfter inte från golvytan när han förflyttar sig, och ögonen är blanka. Alltså inget vidare läge att spatsera runt bland hyllor och prång och shoppingglada människor två timmars resa bort.
Min mammiga hönsvingeimpuls inskränker sig alltså till att koka thé, pressa apelsinjuice och föreslå trevliga filmer att se tillsammans. Jag får inte mycket respons, och nu ljuder ännu ett avsnitt av nån dålig serie på kanal 6 från vardagsrummet.
Mirja ligger ännu inkapslad djupt ner i sin säng, idag vill hon verkligen inte vakna. Och det kan man ju förstå, livet är rätt ilsket taggigt just nu, och sängen är garanterat mjuk. Det är i det där glidande tillståndet mellan dröm och vakenhet, som livet känns helt möjligt att tackla.
Den svåraste lärdomen de nu gör, är att livet faktiskt är skit ibland. Riktigt riktigt genomjävligt. Nu måste de träna att orka, våga, vilja, klara att ta sig igenom de sträckorna. För det finns inget annat sätt.
Det är inget kul. Man har ägnat alla år åt att vyssja, lova, förtrolla, viska, tillrättalägga. Curlat, på sätt och vis. Världen är god, mamma är lynnig men snäll, monstren finns inte här, sprid dina vingar och lär dig flaxa inom säkrade ytor. Man gör så, av ren instinkt. För man kan ju inte peppa dem från de är små genom att säga "lika bra du vänjer dig vid eländet som väntar - här får du en extrasmocka". Man vill ju att de ska tro på livet, våga vilja leva.
Och sen kommer tonårstiden och fjällen faller från deras ögon, och de ser och förstår plötsligt hur korrupt, genomrutten och orättvis världen är. Kan vara. Och att alla vuxna är lika mycket osäkra barn innerst inne som de själva. De har inget annat att förlita sig på än sina egna vacklande känslor. Tro fan de tappar modet ibland.
Dagen ska alltså ägnas åt vård. Vård av trasiga själar, ilksna känslor, tappad tilltro.
Och vård av livskraft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar