Arkan talar till hjärtan

Idag har jag haft en nära livet upplevelse.

Idag har jag sett små under ske. Dörrar öppnas. Livet lyfta och hoppet tändas.

Idag var Arkan Asaad i den minsta by han någonsin varit i, och mött lantisungdomar som fick höra honom berätta om sin bok, som berättar historien om en kille som blev bortgift. Mot sin vilja. Av sin släkt. Arkan berättade om sin väg mot författarskapet och känslan av att kämpa i motvind och inte ge sig ändå. Om att slit lönar sig.

Idag såg jag 75 åttondeklassare, sedan 23 gymnasie-ettor, sitta knäpptysta och lyssna på hans ganska ostrukturerade, kanske lite enformiga, lite lätt kaxiga, och otroligt engagerande föredrag om hur han blev författare. Om varför han blev det. Om hur han kämpade, slet, visualiserade.

Och svenskläraren i mig fick på näsan.

För jag såg, som den tvättäkta lärare jag är, allt han kunde gjort bättre. (visa bilder, berätta fler exempel, gå runt bland lyssnarna, hålla tråden, och så vidare, och så vidare...

Men jag såg också hur han trollband dem. Genom att vara totalt närvarande, och vara sig själv, och våga möte dem där de befann sig.

Respons är ett trendigt ord i skolvärlden och givetvis fixade den duktiga läraren i mig fram en responsmöjlighet - eleverna fick skriva för hand, respons till Arkan att läsa på tåget hem. Vilken tur. Vilken läsning. Vilka underbara kommentarer. (för givetvis kopierade jag också åt mig själv)

"du pratade till oss liksom"

"du var super - som en serietidning"

"du var så ärlig, svarade på allt man frågade"

"nu ska jag verkligen satsa på min dröm"

"jag satt helt still och lyssnade"

"du är mycket bättre än alla gamla folk som hållt föreläsningar här"

"mitt behov att skriva växte!"

"väldigt peppande"

Släng dig i väggen retorikknepen. Bildspel, gester. Korrekt svenska. Det funkar utan allt det där - om man talar från hjärtat, till hjärtan.

Under eftermiddagspasset fanns extratid. Flera elever dröjde kvar, för att få höra mer. Det blev en happening. Högläsning ur de utlottade bokexemplaren. Och då inte av författaren själv utan av några elever som fram tills idag vägrat tala inför klassen. Det blev samtal om föräldrar som sviker och hoppet som en räddare i de mörkaste stunder. Det blev tårar och avslöjanden. Och massor av feelgood. "Tro på din dröm, ge aldrig upp, du når dina mål"!

Och så den sista kommentaren från en elev, som sa till oss lärare efter att Arkan hade åkt: "Nu ska jag skriva min historia. Trots att jag är rädd för vad dom ska säga."

Jag lärde mig något mycket viktigt idag. Inte om Arkans förträfflighet som talare, eller om elevernas skiftande förmågor. Utan om att fagra ord och vackra löften är mer ute än någinsin hos den unga generationen. De har ju sett allt, hört allt, blivit lovade allt, fått allt. Eller inget av det. Nu hungrar de efter sanna möten med ärliga själar. Och när de får det, sker små underverk.

Då känns det som om framtiden är i mycket goda händer.