Och där spräcktes det sista lagret av darrande yta. Där drog jag bort mattan av bedräglig trygghet. Där satte jag spiken i kistan, en sista potatis. Där satt den. Ja där föll flocken till slut isär. Nu irrar vi runt som vilsna och skadeskjutna djur på flykt från smärtan.
Hurra vad bra det känns. Eller inte. Alls.
Det här är det svåraste jag gjort som jag inte hade andra alternativ till. Skulden ligger nu hos mig.
Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar