Kattpiss och hästpromenad

Idag är Lukas ännu halvsjuk, jag är löjligt trött, och det var min tur att ta hand om hästarna på morgonen. Det skyndade jag mig att göra omgående för att samla kraft inför.......

Det stank nämligen kattpiss nere när jag vaknat. Hittade ingenting någonstans, ändå luktade det ovedersägligen extremt mycket kattpiss. Till slut listade jag ut var.
I golvkrukväxten i hallen. Plus lite utanför. Men hurra vad kul. Dagen hade börjat. Så, väl hemma igen från förnöjsamma hästuppgiften:


1. Ta ut krukväxten (en yuccapalm...) ur krukan. Bär ut krukan och tillhörande fat i kylan, töm (gult i snön), bär in. Skölj (i diskhon) (som proppades igen omgående). Leta jord. Hitta en påse - utomhus, stelfrusen. Vira in palmens rotsystem i blöta tidningar, låt ligga i vasken. Ta in stelfrusen jordpåse för upptining, räkna med minst hela dagen till detta.
2. Plocka undan alla skor, vantar etcetera lösa delar som kan ha drabbats av kattpisstänk. Lägg utanför ytterdörren. Sopa hallgolvet på alla torra ställen. Torka alla blöta ställen med papper. Elda upp pappret i kakelugnen. Hämta dammsugaren. Dammsug. Hämta hink, vatten, grönsåpa. Svabba golven systematiskt. Tre gånger. (vet ni hur envist kattpissdoft är??) Stäng dörren ner till hallen. Vänta en kvart (kaffe under tiden). Öppna dörren (lukt-test). Det luktar än. Gå ner i källartrappan som leder ner från hallen. Gör om samma procedur där (plocka undan påsar, mattor, sopa, svabba).
3. Stäng halldörren. Ta lite mer frukost. Lukttestet igen. Och jippi, denna gång var det klart. Det tog sammanlagt en timme.

Ska bespara er en förvirrad förmiddag innehållandes skrivande, stirrande, irrande, och näspetande, men till slut lyckades jag få tag i en krage att lyfta mig utomhus med. For så iväg till Granngården och shoppade loss för en hel massa pengar och inget av det var till mig. Bara till djuren. Hästar, småfåglar, hund.

Landade hos hästarna på hemvägen och mockade (meditation på högre nivå), sopade golv och slutligen: tog en historisk promenad med pållarna på Greby gravfält igen. Undvek att rida, det hade ju inneburit att jag inte blivit svettig själv.
Vi knallade således uppför och nerför precis varenda liten gravkulle, samt rundade exakt alla träd som tillät sålunda. Esmis en halv hästlängd före mig hela tiden, Julia lufsandes bakom. De blev nästan lika svettiga som jag själv efter den timmen. De imponerar på mig genom att tycka att det är roligt. Frust och frust och skutt. Och till slut kunde de skritta i uppförsbackarna. Det låter kanske inget konstigt men hästar brukar vilja trava eller gallopera i uppförsbackar, det är inte lika tungt för dem. Därför brukar människor tvinga dem att skritta, för det bygger bättre muskler på hästrumporna. Och så hinner man ju med själv, när man som jag råkar gå bredvid dessa snabba smidiga djur i skarsnön...


Det var alldeles härligt faktiskt, och egentligen hela dagens mening.


Och nu kommer Mirja hem!

Några bilder från dagens tur: