Sommar i Grebbestad I

Det sker en social förvandling på sommaren, en anpassning, en kulturkrock, en schizofren hatkärleksexplosion. I mig, i en del av mina vänner, säkerligen hos fler. Sommargäster vs Ortsbefolkning. (ortsbefolkning i den bemärkelsen vi som bott här i så många år att vi lärt oss att älska vinterhalvåret därför att vi inte har något val längre, för vi bor ju här liksom, gilla läget är det som gäller).


Jag la märke till det häromdagen när jag hälsade osedvanligt glatt på en ganska avlägsen bekant i byn. Hälsade så där extra klämkäckt, med eftertryck. Vinkningen och ögonkontakten oss emellan innehöll orden: "hej vad kul att se ännu en ortsbo som vet precis hur det känns att drunkna bland semesterfirare, såna som inte har en aning om vad det innebär att bo här året om. Det är du och jag och vi andra mot Dom eller hur? Ja det var väl det vi visste, gud vad bra det känns genast". Efteråt skrattade jag åt mig själv. Varför är det såhär på sommaren? Jag brukar hälsa rätt avmätt och undvikande på vinterhalvåret. För tänk om man blir tvungen att småprata. Usch.


Troligen är det en känsla av att ha hamnat i en konstig film, ett främlingsskap, när semesterfirarnas värld krockar med vår tysta vintervärld. Man bara måste få klamra sig fast vid kända ansikten, få en bekräftelse av att grunden inte är rubbad, trots att rosa Lacosteskjortor, backslick, feta yachts och joggare (med pulsmätare!) poppar upp som svampar ur jorden. Överallt!


Joggare! Vart man än ser! Alltså på vintern ser det ut så här i Grebbestad: ibland möter man (i regnet) en flock randiga fotbollsgrabbar som jagats ut av sina tränare på en runda. Det känns tryggt och ordningssamt. Ungdomsverksamhet under disciplinerade och sunda former. Sen så har vi en handfull Seriösa Springare, dem känner man till både namn och yrke och de går att räkna på handens tio fingrar. Det är helt ok att de springer, man vet ju varför de gör det. Ibland möter man en lätt överviktig herre över 50 som flåsar fram med stor möda. Honom känner man också igen, och tänker "gud vad bra att han börjar ta tag i sin hälsa till slut". Sen funderar man på om man själv inte borde börja, men inser att det är bättre att vänta tills man själv fyller 50.

Observera att bilden INTE är tagen i Grebbestad. Jag hittade den på nätet och den får duga som ironisk illustration över hur olika det kan vara....

På sommaren då: Joggande individer i alla åldrar, alla tider på dygnet. Välparfymerade, med hästsvansar, pulsmätare, Blicken (långt bort och förbi och igenom en själv, synnerligen avskärmad). Rätt outfit, allvarliga miner, målmedvetna, musklade. På landsvägen, i gränder, på klipporna (det är trendigt att springa "naturligt" har jag läst. Helt ute med fyrkantiga träningshallar och löparrundor, nu ska man utnyttja naturen, gärna springa i s.k. "barfotaskor" också). Häromdagen gick jag med min hund, långtlångt, och hamnade från skogen på bakvägen mellan Grebbestad och Tanumshede. På 20 minuter mötte jag 8 okända joggare med tillbehör. De såg Mycket Målmedvetna men inte alls glada ut, snarare plågade. Jag (osminkad, håret fullt av barr, full i skratt, för min hund är så rolig när han skuttar runt i högt gräs och kastar sin pinne) dräller planlöst på vägen och passar på att äta hallon och titta på spännande kryp. Det blir en lustig kulturkrock där på tystaste grusvägen. (det sägs att man blir gladare av regelbunden motion. Det kan nog stämma. Men jag var själv definitivt gladare än joggarna i det läget. Fast de kanske var gladare sen, efter duschen...)

Samma sak med den här bilden - funnen på det världsvida nätet - men så här ser de flesta Sommarjoggare faktiskt ut. Särskilt armrörelsen (jättehurtfrisk och troligen Mycket Bra) är något som skiljer Vinterjoggarna från Sommarjoggarna...



Fortsättning följer...