Rättning! Sa svenskläraren.

Mycket diskussioner kring Björklund just nu, och förut, och säkert snart igen. Alla känner något, tycker något, när man säger det namnet. I alla fall alla som tycker något om Skolan. De flesta med andra ord, för alla har ju gått i skolan och Vet hur det Är, Var eller i alla fall Borde Vara. Ordning eller flum, kreativitet eller struktur, uppmuntran eller rättelse. Alla tycker....

Själv blir jag så trött. Var är den gyllene medelvägen? Måste man alltid välja sida? Elvis eller Steele, USA eller USSR, höger eller vänster.

Jag vill ha lite av allt. Lite lagom av allt.

Jag är lärare av min tid, utbildad i enlighet med Piagets andemening. Enligt humanistiska grundideal. Eleverna är inga tomma kärl som ska fyllas med Kunskap. De ska inte rättas in i ledet och bli o-tänkande nickedockor (ingen risk!). De ska uppmuntras, ges möjligheter att lära sig lära, göra misstag och forska vidare.

Tycker jag. Oftast. Men sen blir jag så tveksam, och lite förvirrad.

Kolla här:
























Det är min allra första uppsats, nyinflyttad till landet Sverige, 12 år ung. Visserligen svensktalande på grund av min svenska mamma, men ändå mycket darrig på handen, den där första skolveckan i en helt ny kultur... Jag var ivrig att visa mina kunskaper ändå, och min historia! Oj min Stora Flytt, som var så Omvälvande!

Min lärare var en redig herre av klassiskt Björklundskt snitt. Om han var imponerad av mina svenskkunskaper dolde han det väl. Däremot var han inte imponerad av min skrivstil eller ordföljd. Han strök, suddade (!) och ändrade konsekvent i mina texter under hela 6e klass.























Blev jag stukad av detta? Förlorade min tro på mig själv eller min skrivförmåga?
Nä, annars satt inte ni och läste detta. Så.

Har Björklund rätt? Är jag då beviset på att lite disciplin och ordning, och avsaknad av uppmuntran endast är positivt i förlängningen?

För min personliga del är det sant. Jag triggas av motgångar, blir arg, upprörd, heligt jävla skitförbannad, på uppenbara prutträttvisor, dumskalleheter och inskränktetens. Och gnisslar mina tänder och ger igen. Blir lärare, på ren trots. (vinkar till rehabiliteringstanten på arbetsförmedlingen som inte trodde jag någonsin skulle komma att klara ett så "krävande" arbete, med min diagnos) Blir skribent på ren trots. Dumma männsikor som inte ser vad jag kan, och kommer att kunna. Dom ska nog få se!

Men alla är inte som jag. Det finns dom som aldrig vågat humma en truddelutt för resten av sina liv, för att de sjöng lite falskt under morgonsången i skolan, och blev ombedda att "hålla igen lite". Eller dom som tror på läraren när han/hon sänker dem med rödpennan. Hade jag varit den personligheten hade skammen ännu bränt på mina kinder, så som det gjorde när jag fick min rättade uppsats på bänken, och jag hade aldrig försökt igen.

Vad tror ni? Hade jag kanske rentav blivit en bättre skribent om han hade berömt mig, och visat mig några litterära knep på vägen?