varför?

varför sitter jag här när jag borde vara ute och långdralängtansnjuta av sensommaren? varför är väggen så oinspirerande och varför är ogräset så frodigt? varför flyter tonårsbarnen iväg som rymdprojektiler från mitt centrum? varför hugger det i hjärtat när jag tänker på trygghetssymboler? varför åldras marsvinet på ett så osmakligt oklädsamt sorgset sätt? varför smakar kaffet mest vatten och varför har jag ingen lust att ordna en fest? varför känner jag ingen tillfredsställelse över att golvet är sopat? varför surar jag över att ingen hör av sig fastän jag längtade efter att få vara ifred? varför har jag bara fula kläder? varför gnisslar den här äckliga stolen jag sitter på så förbaskat? varför räcker det inte med att cykla en timme om dagen för att få endorfinkick? varför vill jag ha endorfinkickar? varför kan jag inte bara helt enkelt hålla min gnälliga klaff och vara överlycklig och helnöjd med att råka leva frisk och glad kexchoklad i den lilla lilla fjuttiga bråkdel av världen där man faktiskt råkar ha valmöjligheten att ägna tid åt att ställa sig dessa fullständigt totalt meningslösa navelskåderifrågor?

slå mig, någon?