PM

Jaha, då är man i den där veckan igen då man är ful, tjock, elak, korkad, småaktig och fullständigt orkeslös igen. Jippi. Den premenstruella ultimata reality-upplevelsen. Inte bara jag förvandlas till oigenkännelighet(måste se till att undvika alla speglar!), utan även allt jag har runt omkring mig. Hunden luktar illa. Familjemedlemmar säger dumma saker. Smulorna på golvet växer till fyrdubbel storlek. Mattan producerar kilovis med damm och hår. Vinden blir extrakall, blommorna tappar sina knoppar och inte ens stulet godis smakar gott. Vill krypa ut ur mig själv. Varför kan man inte jämnt få vara i den där super-woman-fasen, när man är vacker, effektiv, smart, givmild, kärleksfull och alldeles underbar? Jag verkligen hatar det här tillståndet.


Faster har åkt tillbaka till Holland igen. Sista kvällen festade vi i räkor och krabbor, vin och öl. Jag köpte räkorna (nej inte färska, man bör som Grebbestadbo veta om att måndagar är helt fel dag för färska räkor, båtarna ger sig ut den dagen, alltså blev det frysta, från Grönland....), och jag fixade krabborna. Nånstans i min oskarpa sommarhjärna hade jag bilden av att krabborna är kokta när man hämtar dem hos krabbgubben. Ha!


Cyklade lätt chockad hemåt från Krossekärrsbryggan med 4 kilo, 5 st levande krabbor i cykelkorgen. De levde, kravlade, bubblade i sin påse. "Du ska koka dem genast", sa krabbgubben. Ringde panikslagen till Michael (han ville ha krabba, då kan han koka!) men inget svar. Målaruppdrag i Bullaren är superbra, ingen kan få tag i honom eftersom det inte är täckning för mobilen i de avlägsna trakterna.

Jag letade kokrecept, letade största kastrullen, klippte upp plastpåsen och lyfte ut krabborna så de låg i diskhon. De tittade på mig. De viftade med sina små matararmar. De bubblade, knäppte och surrade. De försökte fly när jag ville ta dem. De kröp ihop och väntade stilla när jag väntade på att vattnet skulle koka upp.

Fyfan. Det var så himla nära att 4 kilo krabba släpptes ut i havet igen. Av mig. Jag tycker ju inte ens om att äta krabba. Och så var jag tvungen att stoppa dem i kokande vatten...

Fatta hur svårt det är (för mig) att doppa ett stort djur, som försöker fly, i kokande vatten? Jag är helt övertygad om att krabbor har ett medvetande, som grisar. De vet. Att de ska dö.

Aldrig mer!!

Festen blev dock väldigt trevlig, och krabborna var goda, och intressanta. Mest skratt blev det när Daniel försökte sig på att bryta sig in i dessa komplicerade organismer.....


Övriga de Bruin-are höll sig till räkorna....

Medan herrarna lät sig väl smaka av de mördade skaldjuren:

Och nu står gästrummet tomt och väntar på att förvandlas till arbetsrum. Nån gång. När jag får tid eller lust, eller är så illa tvungen. En annan gång.

För nu tar jag med mig min tjuriga och griniga kropp och hasar mig över till widescreenväggen, ner i soffan, måste se en film. Nu. Usch.