man var så radikal när man var ung. i alla fall var man arg. och hånfull. unga människor Vet hur Saker och Ting Ska Vara, Borde Skötas. unga människor fnyser åt fega vuxna som säger kanske, och vi får se och det beror på. unga människor vill Stå Upp, för sig själva, för sina vänner och kanske till och med för Rättvisan och Sanningen i en del fall. de har allt att vinna, framtiden ligger framför dem, det gäller bara att sköta sina kort rätt, så får de håva in. pengar eller trygghet eller kärlek. de Påstår, Hävdar och är alldeles Fullständigt och rätt Odrägligt Tvärsäkra på sina Åsikter.
ja, i alla fall var jag det.
jag är det fortfarande. det är bara det att jag blivit rädd också. jag har blivit rädd att förlora allt det som jag så mödosamt åstadkommit. jag lärde mig prata, gå, cykla, rida och läsa. jag köpte moppe och hus och bil. jag fick barn och amorteringar. jag skiljde mig och byggde upp livet på nytt. bättre. mer. tryggare. klokare. säkrare. för varje gång. det kallas visst erfarenhet.
varje läxa, varje utmaning gav märken. djupa hack, bittra sprickor, ytliga blessyrer eller svidande svarta gropar av hat. ruttnande sår, snabbläkta sår, skråmor och benbrott. och jag minns dem allihop. och jag försöker undvika att få nya. se! där kom rädslan in i mitt vuxna liv.
rädslan gör att jag aktar mig, undviker, förhalar och väntar. på det rätta tillfället.jag vill inte få ont, jag vill inte slarva bort, tappa eller förlora. tänk om jag väljer fel. tänk om jag sårar. blir sårad tillbaka. tänk om jag cyklar för fort. utan hjälm. tänk om jag väljer fel kö, eller kommer för sent. inte hinner med tåget. tågen som går och går och man hinner aldrig till perrongen i tid, för man valde fel. tänk om jag köper fel bil, tänk om hjulet ramlar av. tänk om jag glömde nån, sa fel saker, tänk om jag missade lära mina barn att akta sig. tänk om de dör.
man lär sig balansera fram genom mossen, man lär sig trampa på det rätta tuvorna. för det är jobbigt att fastna i det bottenlösa. man lär sig att segla i de rätta vindarna, undvika de hårda stormarna. man lär sig välja den trygga och säkra vägen, för den leder framåt. i alla fall i början. man tror man blir tryggare och säkrare och ännu tryggare och säkrare och till slut vet man exakt vilka stigar som leder tryggt framåt. men det onda kommer ändå. man stöter emot både här och var, slår sig, sårar och blir sårad. trots alla försiktighetsåtgärder.
och man märker inte att man knappt kommer framåt alls längre. överraskningarnas tid är förbi. allt är uträknat. man vågar knappt röra sig, varken framåt eller bakåt.
det är kanske då man börjar gnälla?
kanske dags att hoppa. börja leta efter små farligheter. som utmanar men inte hotar.
ja, i alla fall var jag det.
jag är det fortfarande. det är bara det att jag blivit rädd också. jag har blivit rädd att förlora allt det som jag så mödosamt åstadkommit. jag lärde mig prata, gå, cykla, rida och läsa. jag köpte moppe och hus och bil. jag fick barn och amorteringar. jag skiljde mig och byggde upp livet på nytt. bättre. mer. tryggare. klokare. säkrare. för varje gång. det kallas visst erfarenhet.
varje läxa, varje utmaning gav märken. djupa hack, bittra sprickor, ytliga blessyrer eller svidande svarta gropar av hat. ruttnande sår, snabbläkta sår, skråmor och benbrott. och jag minns dem allihop. och jag försöker undvika att få nya. se! där kom rädslan in i mitt vuxna liv.
rädslan gör att jag aktar mig, undviker, förhalar och väntar. på det rätta tillfället.jag vill inte få ont, jag vill inte slarva bort, tappa eller förlora. tänk om jag väljer fel. tänk om jag sårar. blir sårad tillbaka. tänk om jag cyklar för fort. utan hjälm. tänk om jag väljer fel kö, eller kommer för sent. inte hinner med tåget. tågen som går och går och man hinner aldrig till perrongen i tid, för man valde fel. tänk om jag köper fel bil, tänk om hjulet ramlar av. tänk om jag glömde nån, sa fel saker, tänk om jag missade lära mina barn att akta sig. tänk om de dör.
man lär sig balansera fram genom mossen, man lär sig trampa på det rätta tuvorna. för det är jobbigt att fastna i det bottenlösa. man lär sig att segla i de rätta vindarna, undvika de hårda stormarna. man lär sig välja den trygga och säkra vägen, för den leder framåt. i alla fall i början. man tror man blir tryggare och säkrare och ännu tryggare och säkrare och till slut vet man exakt vilka stigar som leder tryggt framåt. men det onda kommer ändå. man stöter emot både här och var, slår sig, sårar och blir sårad. trots alla försiktighetsåtgärder.
och man märker inte att man knappt kommer framåt alls längre. överraskningarnas tid är förbi. allt är uträknat. man vågar knappt röra sig, varken framåt eller bakåt.
det är kanske då man börjar gnälla?
kanske dags att hoppa. börja leta efter små farligheter. som utmanar men inte hotar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar