paralell

ska på hejdåbuffét snart. Jenny far tillbaka till sin andra verklighet för ett halvår till, ett helår, eller ett helliv. eller så kommer hon tillbaka före dess. hon kanske inte vet det, ens själv. far tillbaka till den där andra verkligheten, den andra kulturen, det andra livet, det som vi alla längtar till, till och från, drömmer om, hoppas på. och som vissa av oss prövar. byter jobb, skola, boende, partner, klass. som ett led i en utveckling, för att sätta ner foten, slå på stort eller av misstag. nya verkligheter.

det är så svårt med andra verkligheter, paralella världar. för så fort man prövar dem, lever idem, byter sitt liv mot ett annat, så märker man ju att det funkar, ja det är ungefär lika lätt och lika svårt som den verklighet man hade innan. man anpassar sig, lär sig tycka om och hata, hantera och uppskatta. och sen står man där kanske och måste välja: vilken verklighet var bäst?

man vill ha båda, man vill ha alla, man vill ha allt, och helst vill man slippa svackorna, och slippa dela sig i tusen bitar. och helst av allt vill man slippa motgångarna, förvirringen, ensamhetskänslorna.

lång näsa! det går ju inte det där, att slippa svackorna. de ingår ju i alla paraleller.

människan är ett vackert djur, en extremt anpassningsbar art, fungerar i de flesta miljöer. och några miljarder på jordklotet har drabbats av förbannelsen att kunna välja miljö. ångest! vilket är bästa valet? bästa livet? bästa karriären? bästa lyckan? fler och fler väljer att zappa, flera miljöer, flera länder, flera karriärer, flera familjer.

men slipper aldrig ifrån sig själva. rätt tryggt ändå att veta. man har alltid sig själv.

bäst man är schysst mot sig själv då, så man slipper bli utfryst när det kniper!