Första dagen i box

Madam ligger bredvid mig här på sofflocket. När jag började sjunga blev hon orolig, kanske aldrig hade hört sång förut, så jag lyfte upp henne bredvid mig. Nu sover hon.

Hon har fått namnet Kellie. Vi lyckades samsas trots dåliga odds i dylika frågor, (bevisat genom att vi har en katt vid namn KatteLatteSvendenFete) men troligen kommer vi stava olika. Namn som slutar på -y ser ut på ett sätt som jag inte riktigt kan gilla, så jag kör på -ie.
Eftersom Greta är ett så inarbetat namn kommer vi garanterat att säga fel ett tag, men hon lystrar ju inte till något namn alls ännu, så det ordnar sig nog.

Kellie har idag lärt sig: vad en fotboll är, springa i en gigantiskt stor grön hage, nosa i gräsmattan, gå två trappsteg upp och ner, gå en runda i koppel runt kvarteret (tre gånger),  prata med våra katter (inte springa mot dem - då låter de hemskt otäckt, nosa går bra), vänta i korgen i köket medan vi var ute en stund, flytta kläder (fast vi misstänker hon kunde det redan innan) och vänta i bilen medan vi var i ridhuset och motionerade ponnyn.

Hon är lugn, lyssnande, försiktig, vaksam, klok, intresserad och nyfiken. Det känns som om hon bestämt sig för att lita på oss redan, särskilt mig och Mirja. Men även herrarna i huset tolereras, om de bara har vett att tala mjukt och huka sig små, helst krypa ner i golvnivå. Då funkar det.

Hennes utseende påminner mest om en tovad téluva uppträdd på en pälsig tax. Eller en Collie som krympts och missfärgats i tvätten. Men hennes ansikte är så fint att allt annat förbleknar. Och dessutom hyser vi en viss förhoppning om att lite pälsvård kommer att göra susen framledes. Tovorna ska bort! Men inte nu. Hon måste först börja gilla oss ordentligt innan vi börjar plåga henne fört hårt med duschar, borstar, saxar och annat som kommer behövas.

Vad tänker en liten rumänsk hägnhund? Vad drömmer hon, minns hon, vad hoppas hon på? Helt uppenbart är att hon är precis lika okunnig som en liten valp. Hon har inga erfarenheter av hundkorgar, bussar, huskvarter, städer, diskmaskiner, hästar (eller?), kaniner, katter, trappor, bollar, tuggben. Hon bara stirrar på det. Eller blir rädd för det. Hon såg en häst långt bort i en annan hage, som travade fram till staketet - och höll på att få hjärtinfarkt. Rusade iväg som ett skott. Det var 200 meter till hästen. Stackars liten. Fotbollen var också rejält otäck.

Det hon däremot kan är att bädda. Redan har vi sett henne släpa och dra med klädesplagg och täckesflikar. Imorse, när hon låg kvar i Mirjas säng, och vi gick ner och sen smög i trappan för att tjuvtitta på vad hon gjorde, så drog hon i kläder och täckesflikar för fullt. Försökte flytta dem. När Mirja fick några påsar med second hand kläder att gå igenom idag, hjälpte Kellie gärna till. Genom att försiktigt bita tag i en ärm eller flik, och flytta lite på plagget.
Hon kan också prata med andra hundar. På ridklubben rusade två små taxar fram, ilsket skällandes, men Kellie bara tittade slött på dem. Hälsade artigt men ignorerade dem i övrigt. Så klart att hon är expert på hundspråk, efter ett år tillsammans med mångamånga andra hundar i ett hägn...

Vi är helt slut, både jag och Mirja. Emotionellt omtumlade. Idag hasar jag mest omkring. Ligger - i soffan, på gräset, i sängen. Gör inte många knop. Valborg får klara sig utan mitt skrålande. Så skönt. Jag tror Kellie också behöver det. Slappa. Njuta, bearbeta, insupa. Försöka fatta vad som händer. Ojoj, hårt arbete, det.