Jag känner mig fånigt smickrad, blyg, stolt och pirrig då. Vet inte riktigt hur jag ska finna balansen mellan stilla förväntansfull glädje och kladdigt egosnack. Det är så laddat. Det värker i hjärtat.
Sen är det intressant att se vad som händer i folks ögon när de får höra att Greta ska komma från Rumänien, i ett flygplan och hämtas på Arlanda. Några få blir då extra öppet nyfikna. Men de flesta får något avvaktande i blicken. De behöver inte säga eller fråga - jag ser vilka bilder som far genom huvudet på dem. Smittsamma sjukdomar. Rabies och loppor. Girig och troligen skum handel som skor sig på folks empatiska jag-vill-rädda-de-stackars-djuren-behov. Hundar med psykiska och fysiska trauman.
Troligen hade jag själv reagerat så, om jag inte visste det jag nu vet: Dogrescue är en seriös förening som jobbar systematiskt, politiskt och långsiktigt. Dessutom huvudsakligen ideellt. De verkar veta vad de pysslar med.
Så då står jag där och försöker på tre sekunder tänka ut hur man förklarar på lagom kortfattad småpratsnivå hur det ligger till med Dogrescues pålitlighet och min egen tillräknelighet. Känns lite som om jag hamnar i ett slags försvarsläge utan att jag ens bett om det.
Det trevliga med att vara tvungen att snabbt formulera och förklara mitt val, är att jag får tänka på Greta. Och poppar hon upp som en liten ögonprydd pälskork i mitt medvetande och fyller mig med ren och pur glädje. Det ska bli så otroligt härligt, spännande, pirrigt, mysigt att hämta henne...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar