Vi blev hämtade på Schiphol. Sonja och Armand körde oss smidigt till Zandvoort, det blev en liten kopp kaffe hemma hos Sonja. Sedan körde Armand oss till hotellet där herrarna ska bo. Det är trevligt och ägaren mindes pappa och vi hade vackert väder medan hela övriga landet tycktes ha regn så vi gick en promenad stranden. Åt en haring met brood och lärde känna en mås. Pappa och Daniel landade på hotellet och jag promenerade vidare genom min barndoms by till Sonja, där jag kamperar denna helg.
Rick och Robin körde bil från Tyskland och kom fram till hotellet under tiden och framåt halv sju träffades vi hela bunten för att gå på sjörövarrestaurang. Det var trivsamt och vi blandade holländska, tyska, engelska och svenska medan vi försökte äta och umgås allihop. Robin, nuförtiden redan 8 år, fick låna min iPhone och spelade Angry Birds, vilket gjorde honom knappt märkbar. Till min fasters stora lättnad, för hon anser att han är ett ganska krävande barn, därav valet av restaurang, anpassat för barnfamiljer med lekhörnor, tuschpennor på borden och present när man ätit klart.
Idag ska vi ta en långsam morgon, sammanstråla under dagen, gå igenom lite prylar framåt halv fem här hemma hos Sonja och sedan hålla en liten och kanske ganska hemsnickrad minnesceremoni på stranden och sedan avsluta dagen på restaurang. Igen.
Jag är här men ändå inte. Känner mig totalt avskärmad från allt som sker. Redan på planet drabbades jag av det, folks ansikten blev fula, deras läten skar i mina öron. När snacksen delades ut, jag avböjde, såg jag bara en flock apor som simultant öppnade sina prassliga påsar och åt. Helt utan vilja efter eftertanke. Jag dök ner i sömnen och gömde mig där tills planet påbörjade landningen.
Men även sedan dess har jag varit avskärmad. Ser på oss, den lilla flocken spridda före detta familjemedlemmar, numera rätt avlägsna släktingar. Som samlas i några dagar för att konstatera att det som fick oss att ses ibland inte längre finns. Oma är död. Hur stort inflytande hade hon på oss egentligen? Hur ska vi umgås nu? Hur kommunicerar vi, när vi har fyra inblandade språk och sex olika livssituationer att förhålla oss till?
Det känns minst sagt märkligt att dela så många minnen, men inte känna varandra längre. Jag kramade min storebror länge. Han är pappa sedan åtta år. Har en jobbig separation bakom sig. Livet är inte snällt mot honom och jag ser vilka svårigheter han ännu ska möta, som ensamstående med en liten pojke som har sina sidor. Men hur ska vi kunna mötas och dela tankar och erfarenheter här och nu? När vi aldrig hörs av annars ?
Som tur är finns Daniel och Robin med. Jag klamrar mig vid deras barnslighet och ungdomlighet som en drunknande. Skojar, leker, pratar, knuffas, kittlar, springer. Hoppas på en stund på stranden idag med dem.
Vi vuxna får halta oss fram med våra skilda världar. Ta det som det är, och prata om det där djupa det där riktiga med hjälp av kramar. Orden finns inte. Inte just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar