Kellie har lagt in växeln

Igårkväll var vi trötta. Mirja somnade i sin säng medan hon tittade på film, och jag blev villrådig - var skulle nu  Kellie sova? Hon var ju så trygg och nöjd natten innan hos Mirja. Jag samlade ihop mina sista krafter och väckte Kellie som låg och sov i korgen bredvid kökssoffan; kvällspromenaden ska bli rutin från början. Hon var inte speciellt sugen, jag fick lyfta ut henne. Men väl ute blev det fart! Flaxande öron och skutt och spring, kors och tvärs. Spännande mörkret! Alla lukterna! Alla ljuden! Börja känna igen sig! Flera gånger höll jag på att snubbla över hennes ivriga varelse.
Inte hade hon tid att kissa inte. Och inte ville hon gå in sen. Fick lockas och pockas in över tröskeln.

Jaha då var alltså frågan - var skulle Kellie sova? Eftersom jag själv var snurrig av trötthet bestämde jag mig för att inte bestämma något. Jag sa godnatt till hunden och till mannen, som satt i köket och slösurfade. Tänkte att Mirja kanske skulle vakna till och hämta Kellie om ett tag. Tänkte att man kunde sova med öppen dörr och öppna öron där på övervåningen. Och plopp, så somnade jag, och plopp, så vaknade jag, och klockan var halv åtta. Jaha, då var det väl bara att traska ner och torka kiss, bajs i värsta fall...

Nere i köket syntes ingen hund i korgen. Hade hon ändå tagits upp av Mirja? Kikade in under köksbordet, och se där, bakom kökssoffans andra ände, i kattkorgen, tittade Kellie fram med tvekande min. Och travade glatt fram när jag visade min glädje att se henne. Inget kiss att torka, inget bajs. Däremot en glad visp runt fötterna, medan jag matade katterna. Kellie fick också maten samtidigt, lika bra hon får veta hur det går till här hemma med en gång. Alla på rad, fräsande katter är inte farliga om man bara låter dem äta i fred. Det funkade bra, efter viss tvekan. Sen ut.

Trappor är läskiga, så jag fick lyfta ner henne från de fem trappstegen ner till hallen. Där fattade hon vad som var på gång, stod fint stilla medan jag knäppte på koppel och halsband. Och hade inga problem med två trappsteg nerför entrén. Jag valde att gå till lilla fältet. Där måste man passera en liten slyskog, och unga hallonskott. Läskigt. Nässlor också. Hu. Det blev till att bära igen. Men sedan, på fältet - jippi!! Högt gräs är skitkul. Så det skuttades kors och tvärs. Kort paus för lååång kissning. Sen full fart igen. Kopplet, av modell flex, funkar hur bra som helst. Hon kan skutta rätt långt, jag hojtar "vänta" strax innan det tar slut, hon  känner när det tar slut och tvärstannar, jag ropar "kom", ger beröm när hon närmar sig mig, och massor av kel när hon är intill mig. Hon fattade jättefort. Hon kan själv styra hur hon kan undvika det där otäcka draget runt halsen. Försöker hon backa ur det, går jag genast ner på huk och närmar mig henne medan jag pratar, tills hon stannar. Det hjälper också snabbt, hon lyssnar verkligen.
På detta viset skuttade vi oss runt hela fältet, och den lilla slyskogen var inga problem hemåt - hon gick kloss bakom mig. När vi korsade vägen gjorde hon något lustigt - slickade i sig väggruset. Hm? Kanske saltet? Eller för att få igång tarmen? Inga problem att knalla in i hallen, visserligen tvekar hon, men tassar in ändå. Trappstegen in, fem stycken från hallen upp till köket fick hon lösa på egen hand. Det gjorde hon också, efter en stunds gnällande. Duktig tjej!

Hemma igen, en kopp té i solen på altanen, medan Kellie tog delkurs 2 i kattspråk. Svarta katter är surare än randiga, och bör lyssnas på mer. Sånt är livet! Hade gärna suttit där resten av förmiddagen men hästarna skulle ut, Mirja sov ännu, och det var väl lika bra att lära Kellie den rutinen också. Ut igen alltså. In i bilen ville hon inte, men där erbjöds inga alternativ, vips var hon inlyft i baksätet. Så åkte vi iväg medan hon tittade ut genom fönstret. Jag berättar allt vi gör. Nu ska vi gå UT, nu ska vi åka BILEN, nu ska vi SLÄPPA UT HÄSTARNA. Jag vet att Cesar alltid visste vad som skulle hända när jag pratade så, så jag antar det gäller alla hundar. Framme vid stallet fick hon vänta i bilen medan jag ledde ut hästarna (nu får du VÄNTA, jag kommer SNART), och jag räknade med att hon skulle stå på bakbenen för att titta efter mig och se vad som skedde. Men nej då, när jag kom för att hämta henne hade hon somnat, vilket jag tolkar som att hon betraktar bilen som ett tryggt ställe. Så blev hon bryskt utlyft ur sin sköna vila, för nu skulle här socialiseras med vattenhinkar, kycklingar, kaninburar, stallboxar och hästar i hagen. Inne i stallet var det riktigt otäckt (extra mycket för det blåste och väsnades idag), så där fick jag kravla fram på huk, medan jag fyllde vattenhinken och babblade bäbisspråket... Det funkar bra att göra så, hon blir märkbart tryggare då :)

Vi bar hinken till hagen utan att snubbla, bara nästan... I hagen var det härligt, där fanns pinnar att gnaga på, hästbajs att äta, och halleluja det perfekta bajsstället. På en hästhög såklart. Hård i magen efter flera dygn blev korven hängandes i pälsen, hu så otrevligt, hon försökte springa ifrån den, till ingen nytta förstås. Så jag tog henne i ett skruvstäd mellan mina knän och hjälpte henne. Tror hon börjar inse att jag är rätt praktisk att ha också, förutom rätt snäll. Sedan vågade hon sig fram, visserligen bakom min rygg, till hästarna som stod och mumsade hö. Det är ett otroligt lugnande ljud faktiskt, och snart låg Kellie intill höet och tuggade på små pinnar som stack upp ur marken.

En språngmarsch i det fria stod på att-göra-listan också. Hon är tjock nämligen, och helt utan muskler, så en liten springtur med jämna mellanrum skadar inte. Eftersom vårsolen lyser sitt allra mest övertygande värmeljus idag, överraskade Kellie mig genom en glädjerusning, som fik kopplet att flyga ur näven på mig. Jaha, det var ju klassiskt. Och nu då? Jag ropade Kellie!, jag ropade kom!, hann tänka 48 otäcka scenario (varför har jag glömt köpa namnbricka!??) och Kellie rusade förskrämd iväg med koppelhandtaget efter sig. Men så tvärstannade hon, vände sig om och sprang tillbaka till mig, då och då kastandes en förskrämd blick bakåt - jo det röda plastmonstret var ännu hack i häl. Phuuuu. Beräätade för henne att hon nu hade lärt sig att plasthandtag inte heller är farliga. Alls. Eller hur? Hon höll med. Resten av promenaden var pur glädje.

Vi rullade i högt gräs, gosade, skuttade, vilade och lyssnade på fågelsång. Hon var helt tillgiven hela tiden. Men på väg tillbaka till bilen infann sig inte samma iver. Hon visste ju att det bar av till bilen igen.

Hemma passade hon sen på att lära sig gå upp och ner för altantrappan också, vilket faktiskt är svårare än man kan tro, när man är dubbelt så lång som trappsteget är brett....Alla trappor är nu övervunna, till och med trappan till övervåningen tog hon. Nu har hon insett att hon har ett revir. Trädgården, övervåningen, hallen, och om man har tur - kopplet och promenader ut. Det här är en bra Kelliedag.