Köper ingen båt

Ok. Ledsen att behöva säga det men jag köper inte båten. Fridens Lilja, vackraste storökan, mitt hjärtas kär ända sedan första anblicken på Blocket förra sensommaren. Och än värre förälskad efter provturen i höstas. Och hela vinterns knipsmärtande vankelmod, som kulminerade i långa mailväxlingar med ägarna, samt rop om beslutshjälp på facebook. Och alla ropade JAAAA, GÖR DET! KÖP!!
Men. Jag sviker min dröm, min längtan, jag fegar ur, jag bangar. Jag säger nej.

Eller så räddar jag mig själv från stressanfall och ägandeångest. Det beror ju helt på hur man ser på saken.

Det är konstigt det där med ego. Det där med att "leva sin dröm". I slutänden är man ju inte mer än summan av sitt livspussel, på gott och ont. Och drömmar har man ju gott om. Herregud vad jobbigt det skulle bli om man skulle leva ut varenda en av dem.... Skulle ju knappt hinna med att gå på toa ens.

Här avlägger jag nu rapport på hur det går till när man vaknar upp med ett PLOPP, och gnids med näsan i realiteten. Och känner stor inre frid med det :)

Jag hade tvekat hela vintern (borde ses som ett rätt tydligt tecken, eller?). Det fattades förvisso pengar, men ändå, 40000 för den båten var ett rimligt pris, och det skulle kunna lösas. På något sätt. Men jag tvekade. Varför? Visste inte riktigt själv. Kanske för att det skulle bli en del jobb att ta hem den? (från östkusten - lastbil? eller segla hem? hur då? och vad kostar dessa alternativ?) Och sen båtplatsfrågan - skulle vi hinna sälja vår andra båt? skulle Michael sedan gå med på att hyra ut/låna ut SIN båtplats? (kanske löjligt efter 21 år ihop, men det KÄNNS fortfarande som om det är HANS båtplats). Och sedan det där med att nyttja båten - hur mycket skulle jag våga/kunna/vilja segla den - ensam? Hu - här stötte jag på min egen tvekan i än fulare skepnad; det är lätt att vara segelkaxig i vintertama hemsoffan - men hur mycket storskeppare är man en blåsig kargsommar bland vassa skärgårdsklipporna? Ja OJOJOJ så många funderingar. Som hela tiden blandades med ljuva båtkärleksdrömmar i segelfrihetens tecken. Det är något oerhört egoförföriskt över fantasibilden av mig själv som brunbränd kvinnlig skeppohojare vid rodret på en liten snygg allmogebåt, vant kryssandes bland Bohuslänska klippor, skär och norska båtturister :)

Så kom dagen med Mailet - ägarna skrev att det nu fanns en annan intresserad köpare. Och jag fick panik. Oj! NU! Bestäm! Slå till! Och jag sa till Michael - nu mailar jag tillbaka, säg vad du tycker, och han sa du gör som du vill. Och jag tvekade. Och vi lagade middag. Och efter en halvtimme tog jag mod till mig igen, spände ögonen i hans och sa - du måste svara ärligt, det är mycket pengar, du är inblandad även om du tar avstånd, vad TYCKER du?? Och så sa han vad han tyckte. Ärligt. Och jag lyssnade. Ärligt. Och det handlade om många stora saker att ta tag i. (sälja huset typ) (hitta nytt boende typ) (om vi får tummen ur typ). Och det handlade om att ta hand om det man redan har. Typ. Och det handlade om våra snart utflugna tonårsbarn, som inte alls älskar allmogebåtar med hela sitt hjärta. Typ. Men som däremot skulle uppskatta andra aktiviteter som kostar pengar, som utlandsresor typ. Och det handlade om prioriteringar och val typ.

Så då grät jag en skvätt-  för jag fick syn på mig själv. Min rastlösa längtan efter det där gröna gräset någon annanstans. Min dröm om allt underbart som ska göras - någon gång, nu eller sen. Men först behöver jag ju lära mig ta hand om nuet. Ta hand om det jag redan åtagit mig. Jobbet, barnen, hunden som snart landar hos oss. Huset, båten, punkteringen på cykeln, storfamiljegemenskapen, vedboden som läcker, trädet som bör fällas, hästarna, hagen, hopptävlingar varje helg, brödbaket, skrivandet, läsandet, latandet i soffan. Resan till Holland, midsommarfirandet, vännerna ja jösses glöm inte vännerna (varav nästan inga segelvana dessutom...). Allt det där som jag vill och ska hinna med. Om man lägger till måste man först ta bort. Och jag vill inte ta bort. Inte något av det jag just nu har.

Det blev himla enkelt. Jag köper ingen båt nu. Kanske om några år, när barnen flyttat, när jag har stabil ekonomi och massor med tid över att slå ihjäl. Då. Men nu vill jag hinna orka njuta av det jag har. Var sak har sin tid.

Jag är lättad. Jag hade så när fallit offer för den nutida egotrenden: "ge efter! unna dig! du är VÄRD det! varför välja!"
Och sedan undrat varför jag gnisslar tänder i sömnen....

Jag önskar Fridens Lilja lycka till med sina nya ägare, som säkert tar bra hand om denna underbara pärla!