IKT, naturen, konst och hantverk

IT, eller IKT - jag älskar det. Allt som har med sociala medier, sökmotorer, appar och programvara att göra. Möjligheternas förtrollade paradis. Redan första gången jag satte fingrarna mot ett datortangentbord på slutet av åttiotalet fick jag den där befriande WOW!-känslan. Knappa in, sudda ut, byt plats, trolla bort, trolla fram. Det magiska skedde, mitt framför näsan, på skärmen, och min kreativitet fick fria tyglar. Mina bästa texter är sprungna ur datorn. Just för att det blev så lätt, så lätt att göra fel, göra om, göra rätt.

Ändå denna gnagande känsla av kejsarens nya kläder. Denna smygande huvudvärk, den stigande känslan av bråttom och aldrig bli riktigt klar. Gäckande, undflyende. Känslan vill inte kopplas ihop med IKTundret. Hu, nej.

För jag är född blyg. Stammade hela barndomen. Pratade aldrig inför andra. Hatar ännu idag kallprat, mingelsnack och offentlighet och drar mig ännu för att gå fram till främmande människor och fråga saker. Att ringa folk är en av mina största hatmåsten. Så internet med påföljande flod av IKT-möjligheter har hjälpt mig, utan tvekan, att orientera mig och nå ut.

Ständigt uppkopplad med min iphone, min hemdator, min jobbdator. Mailen, twitter, facebook, hemnet, google och hundratals andra kontaktmöjligheter till omvärlden. Ständigt letandes, lyssnandes, kommunicerandes, ja till och med när jag inte aktivt kommunicerar. För jag tänker ju ändå nästan hela tiden på vad jag ska leta, kolla, kommunicera, sen. Tänker på hur jag kan kommunicera det jag ser eller upplever. IKTparadiset har mig i sitt grepp, och jag älskar det.

Den är som en klibbig smet av honungslena löften. Den döljer sitt gift med förförande dofter. För nog finns giftet där. Stressen som smyger sig på en bakvägen. Känslan av att allt man gör, görs inför en kräsen och nyckfull publik, som bedömer om det man är och det man gör är tumme upp eller tumme ner. Det är ett slags gift, som helt uppenbart påverkat samhällsutvecklingen.
Och sedan själva skärmsymbiosen. Med ögonen klistrade mot cyberrymdens kikarhål. Det finns alltid mer att upptäcka där vid skärmen, mer att göra, mer att testa, mer att kolla upp. Timmarna flyger iväg medan den luddiga kroppsliga rastlösheten ökar.

Jag tror jag håller på att förlora en viktig mänsklig egenskap här. Förmågan att känna förnöjsamhet i sig själv, i sin kropp. Förmågan att känna att man är en del av naturen. Stillheten som bara kan uppstå när man stannar upp och kopplar ner. Helt. Tillfredsställelsen som infinner sig efter en dag i kroppsligt arbete.

När jag är ute och går, så njuter jag. Som igår. Njuter av fågelsång, vackra stenar och mossa. Som ett brev på posten får jag förstås impulsen att dela med mig. Så springer jag runt med kameran och tänker på hur jag vill visa det jag ser. Och så inser jag - halva upplevelsen går förlorad. Så då stänger jag av mobilen och stannar upp och lyssnar. Blundar. Luktar. Hör mitt hjärta slå, och alla miljoner små naturnära ljud. Upplevelsen vecklar ut sig, blir fulländad. Når ner i själen, i luktsinnet och i hjärtat. Och tårarna rinner, för jag inser vad jag går miste om, alldeles för ofta.

I IKTvärlden frodas fantasierna, ideérna, visionerna. Just det faktum att de inte är bundna av fysiska lagar gör att det är så enkelt, så lockande. Med teknikens hjälp får fantasierna vingar, de manifesterar sig som en flerdimensionell dröm, men är också lika flyktiga. Inte blir jag nöjd av att ha suttit kreativ vid sin skärm i 8 timmar. Jag blir otålig och ser bara allt det som inte blev klart. Men när jag har grävt ett dike, täljt en smörkniv eller bakat ett bröd - då är jag nöjd på ett fysiskt plan.

Och när jag har lyssnat på levande musik, sett en teaterföreställning, sjungit i kör eller trummat afrikanska trummor - då är jag nöjd på ett själsligt plan.

Jag tror inte jag är ensam om detta. Jag tror det gäller alla. Jag tror att IKT är ett fantastiskt verktyg i denna förvandlingens tid, men såsom alla kraftfulla verktyg kan det också slå helt fel. Jag tror vi måste prata om det. Inte minst i skolans värld, där nu IKTmantrat far fram som en ny frälsarideologi, medan barnens bokstavskombinationer blir fler och fler. Gärna in med IKT i undervisningen, men då också konstnärliga och fysiska inslag i minst lika hög grad.

Vi var på Nordens Ark med några elever. De sa efteråt att de
aldrig kommer glömma det de fick lära sig av fågelexperten om
berguven Hyllan. Bästa lektionen, typ :)

Så här ser det ut oftast i undervisningssituationen.
Ser väldigt IKT ut, moderna studenthjärnor är i full aktivitet.
Men hur mycket fastnar om detta är enda sättet?
 Och hur känns det i kroppen?