Holland V

Varje kväll har vi pratat, jag och Sonja. Jag försöker titta över muren för att få en förhandstitt på vad det innebär när ens mamma dör. Det är något, något med att vara kvinna, i det där. Jag skulle ju lätt kunna fråga pappa, prata med honom om det. Men nu var ju Sonja i stort sett där hela tiden under de två dygn oma behövde för att lämna jordelivet. Och nu är ju Sonja kvinna. Det gör henne till dotter, vilket jag med är. Då blir det lätt att identifiera sig.
Hon säger att taksprånget är borta. Den där känslan av ett litet skydd man alltid kan springa tillbaka till. Det har inget att göra med ett verkligt skydd, det är bara känslan. Nu blåser vinden rakt på, regnet kommer åt från alla håll, ingenstans att gömma sig längre.
Jag försöker begripa. Försöker ta in alla detaljerna. Alla små små skeenden under de där sista dygnen. Och allt som måste ordnas med, efteråt. Inte lätt.
Men jag lyssnar. Och tänker att det kanske är klokt att kolla upp vad som gäller, här. Regler, pengar, fullmakter och Gud vet vad...

Bilden visar ett halsband oma ofta hade på sig. Gosedjuren satt i hennes fönster.