Skär torsdag och lång fredag

Samling hos Hillevi, Emil och Lova för att äta lite god soppa, elda påskbrasa och umgås.
Det är en kall skärtorsdagskväll, efter en extremt hektisk vecka. 

Det är gemenskap och värme, närhet, samtal, småbarn, hundar och den där självklara glädjen.
Och skärande sorg.

Detta är en sådan där  årlig tillställning där det alltid funnits en vispande vit fluffsvans i ögonvrån.
En liten jättenöjd Cesar som sprang omkring och grävde, lekte med barnen, kastade pinnar med sig själv.

Och förvisso är han närvarande nu med. Men på ett det där sättet att bara hans frånvaro känns desto vassare.  Att se på hans grav känns meningslöst (hän är ju inte där, bara ett skal stad i förruttnelse). Ändå måste jag se. Det får mig att sörja. Något jag till vardags inte hinner med. Så jag sörjer, heta brännande tårar.
Senare sitter jag i slänten och ser brasan brinna ner, och får då två små glädjeänglar på varje sida, lutandes mot mig, Lova på den ena, kompisen Joel på den andra, och hjärtat svämmar över av livsglädje.

När kylan biter i knäna går vi in. Sitter på golvet och pratar Meningsfulla Saker med Underbara Människor. In skuttar Molly Kroktass på tre ben och kräver gos i stora lass.
Också det är livsglädje - att överleva närkontakt med en alldeles för snabb bil, bli hittad och vårdad till livet av Hillevi och sen skutta vidare trebent genom livet och sned käft. Och vara glad. Livets under.

Långfredagsmorgon. Lång frukost. Läsa Balder och komma i balans. Balder är en fantastisk tidskrift  som jag sällan har tid att läsa i lugn och ro. För den kan man inte skumma igenom. Man läser varje enskilt ord andäktigt, och deras betydelse tar flera dygn på sig att klinga av. Men när jag tar mig tid, och läser, det så blir det balans. Då är jag inte rädd för livet, eller orolig för framtiden.
Så en promenad ut i snöblåsten, för att knipsa björkris. Över fältet gick vi. Cesars närmaste hoppochskuttfält. Det ser helt fel ut, att gå där utan svans bredvid sig. Och känns ödsligt så det tystnar i själen.

Men inget ont utan att det finns ljusglimtar. Här i form av en burköl som jag hittade i höga gräset. Troligen legat där sedan förra sommarens partajande ungdomar dragit fram. Lite bucklig och blek, men smaken var som den skulle - blaskigt sommaröl :) Passade bra till lunch!

Och sen blev det äkta påskkänsla - Madde och Mirja blåste ur några ägg och målade dem sedan,
enligt alla konstens regler. 

Och sedan tog de bilder, som väl ska ut på facebook sedan kan jag tor, enligt alla ungdomars regel.
Och själv bloggar man om alltihop. Vilken metadokumentation!

Oma finns också i mina tankar. Jag saknar inte henne så det svider. Hon  låg ju inte under mitt köksbord varje dag :)
Men hon är i mitt sinne hela tiden. Det känns overkligt att hon är död. Om två veckor åker jag till Holland för att förstå att hon är det. Att hon inte är kvar i sitt rum. Att hon bara finns i våra minnen nu. Hon har alltid funnits. Undrar just var hon är nu...

Hos lilla C kanske.