Hårig hemfärd

På väg mot Arlanda, medan Rikard körde, upptäckte jag att jag glömt påsen med halsband och koppel i Rikards lägenhet. Vi var redan lite sena men fick ändå göra en gangsterrusning in genom Kistagallerian för att åtgärda fadäsen. Där är gigantiskt stort, så jag passade på att ta min springträningsrunda eftersom vi parkerat i ena änden och kopplen givetvis endast såldes helt bort i andra änden...;)
Svettiga anlände vi i språngmarsch till fiket på Arlanda. Och fick förstås vänta. Men det gjorde inget, för nu hann vi ju bekanta oss lite med de andra som var ute i samma ärende, och så Dogrescuefolket förstås.
Så kom burarna rullandes och vi hade fått order att bara sitta intill och bonda, alltså knyta an, innan de skulle öppnas. Vår Greta, som kanske får ett nytt namn under dagen, delade bur med Shakira. De tog båda mer än gärna emot korv och köttbullar av oss genom gallret, men när burdörren till slut blev öppnad vågade de sig inte ut. Inte svårt att förstå. Efter en resa ut i det okända i över ett dygn känns väl buren med kompisen som den säkraste platsen...
Efter många om och men var hundarna i sina respektive mattars famnar. Greta vägrade sedan bli nersläppt på golvet igen. Hon satt som fastgjuten i Mirjas famn. Och med tassarna hårt om Mirjas hals bar det av till bilen. Givetvis satt hon i knät till att börja med. Först efter en stund vågade hon hasa över till sitt eget säte i mitten. Inte lätt att veta vad hon tänkte om världen. Men spännande var det. Vid varje rödljus var det spetsiga öron. Så mycket att se!

Vi lämnade av Rikard hemma hos sig igen. Och rullade västerut.
Flera gånger stannade vi för att erbjuda blåslättnad. Tredje gången gillt, efter ca tio minuters nosande och cirklande. Bilen såg redan efter en timme ut som en fårullsfabrik. Det lilla djuret har alltså en päls som skulle hålla för en hård vinter, vilket det ju varit i Rumänien. Hon ser ut som en vandrande tovboll. Som nu fäller, med andra ord. Inatt har jag således drömt febriga välja-rätt-borste-drömmar. Hon har tovor över hela höftpartiet och HUR mycket underpäls som helst. Själv har hon sovit, ganska bra och rätt djupt. På Mirjas huvud. Just nu är Mirja tryggheten i hennes liv, helt enligt valplogikens lagar - den som matar och skyddar mig följer jag. Senare idag blir hon tvungen att nöja sig med mig, då Mirja rider.

Dagen kommer gå i hundens tecken. Och vi måste välja namn. Igårkväll strandade förhandlingarna på trötthetssnöret. Vi har några på listan men tycker så olika.
Sally, Holly, Kelly. Lea, Stella, Lejka. Julie, Loka, Siri. Någon Greta är hon i alla fall inte, det märks redan nu, även om jag gillar namnet...