I onsdags drog vi ut. Jag och Hillevi, Emil och Lova. Och Cesar och Laban förstås. Båten var inte mastad. Men skrapad på de värsta ställena. Lite lackad och oljad här och var.
Himmel vad vintersnön slet hårt på den stackars båten. Så kan det gå när man lyssnar på kranföraren - "hinner inte idag, men imorgon, nej då, vi hinner, vi kan lyfta upp den imorgon istället" - och det var i november och isen la sig med besked just den natten.
Det var gudagott i den Grebbestadska skärgården. Vi tog sikte på närmaste barnvänliga ställe: Otterös Ragnhildsskär, med sin långgrunda strand och läiga hörne under klipporna. Till och med utedass. Nästan inga semesterfirare ute, vi fick en 100meters privatstrand i många långa varma timmar. Underbart. Det är detta man längtar efter hela vintern. Klarblå himmel, brännande hett på ryggen, måsskrik och fotplask. Ansiktet två milimeter från snäckskalen. Sälta på huden. All jäkt och alla svåra beslut och alla försenade räkningar löser fullständigt upp sig i saltvattnet.
Om två dygn ytterligare en sån avprogrammerande milstolpe: en veckas Vinden Drar i norska Rogaland, på Lindöy utanför Stavanger. En hel vecka i mer eller mindre täta tält och ombord på de träigaste bruksbåtarna, bland bästa nordiska vännerna och med inget annat att göra än att delta i arrangörernas utflykter, seglatser, vandringar bastubad och föreläsningar. Vi bilar dit, jag och Catharina och Laila. Tvärs över Norges fjäll, förbi kyrkor och via vinglande vackra vägar. Jag längtar!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar