Ska försöka krama ur de sista minnesdropparna:
Prekestolen. Alltså. Åk dit. Det är precis så outstanding häftigt som det ser ut på turistbroschyrbilderna (typ kolla här). Vi laddade på onsdagen. Upp tidigt, iväg med båtarna halv nio. Två timmars båtfärd, sedan en kort busstur, och sen drog det igång. Kramp i benen redan efter tio minuters uppåt på den steniga stigen. Det var bara att knalla på, minst en och en halv timme kvar att gå. Uppåt, uppåt. Men det blev lite lustigt, för man var ju inte ensam med sin heroiska bedrift liksom. Där kom gamla som unga, med käppar, övervikt och helt fel skor. Med stora ryggsäckar eller astma, småbarn på axklarna eller joggandes med en vattenflaska i näven. Det var nån som sa att det går drygt tusen personer om dagen upp dit. Norges värsta turistattraktion....
Paradoxläge alltså. Flåsandes med totalt mjölksyrade ben, lite snabbare än vissa, men hopplöst segt efter andra, kunde jag till slut ändå inte känna annat än triumf när jag nådde fram. Det blev som en privat liten pilgrimsvandring, med hjärtats dunk i öronen och svettten rinnandes på ryggen, i tystnad, tills jag kände vinden på drygt 600 meters höjd i ansiktet. HÄFTIGT!!!!!
Svindel, yrsel, höjdrädsla? Nej. Det var för högt. Men när en VDbekant klev fram till kanten med sina 4 barn i åldrarna 6-14 typ, då var jag tvungen att titta bort. Då blev jag nervös. Men själv klarade jag att hänga med armarna över kanten och ta bilder.....
Och långt där nere seglade en av "våra" båtar. Nalles och Ruts "Fri" hissade sitt segel som en hälsning, och det var knappt man kunde urskilja seglet.
Kan väl tillägga att ölen vi unnade oss när vi kom ner till Preikestolshytta 4 timmar senare smakade vidunderligt gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar