Här skrålar Mirja och Rikard ikapp medan makaronerna kokas till gröt, Lukas och Daniel tränar biceps och långboardbalansen inhöljda i ett moln av frityrdoft efter långa arbetsnätter på Flintas hamburgerhak. Huset är, efter Michaels 60årsfirande, fyllt av blommor, presentpapper, vinflaskor, gratulationskort och en oöverskådlig mängd skor i hallen. Allt låter och luktar, och jag hinner inte tänka mina tankar till punkt.
Hjälp var ska jag ta vägen?
Nåväl, tältet har torkat i solbrisen, fuktiga matvaror hittat sin plats i kylskåpet och smutstvätten hamnat i maskinen igen. Och bilderna från VD ligger på nätet. Alla 329.
Det var en vidunderligt härlig vecka utanför Stavanger. Lindöy bjöd på alla slags väder, 5 Highland Cattle, får, segling, sång och vänner. Det har, som alltid, gett mig perspektiv på tillvaron och massor av nya segelkunskaper. Ska försöka ge små glimtar:
På något förunderligt sätt lyckades jag i sista stund få med mig både Catharina (som egentligen inte tänkt komma med i år) och Laila (som aldrig ens tänkt tanken på att komma med någon gång alls till en så märklig ferie). Tre mycket olika kvinnor i sina bästa år rullade således billedes tvärsöver de norska fjällen mot regnens rike förra söndagen. Efter knappt elva timmar och 57 mil var vi framme, och hade turen att just hinna med en av båtarna som hämtade upp folk till ön. När de första sjöklucken mot bordläggningen når öronen, och man omsluts av vänners skratt och vetskapen att man kan släppa taget om allt i en hel vecka - då sprider sig lyckokänsla.
Jag hade en väska fylld med kläder för alla slags väder, men min vana trogen hittade jag redan första dagen ett tre-lager-system som jag boode i resten av veckan. Vädret var som det ska därborta - helt opålitligt. Frusen som jag är hade jag garderat med både silke, ylle och fleece. Oslagbart; jag var varm hela veckan.
Håret var redan andra dagen ordentligt genomsvettat i bastun, och därefter sköljt i rejält norskt salt havsvatten, så jag saknade aldrig borsten jag glömt hemmavid. Svett och saltvatten är bättre än den dyraste hårmoussen. Nu tror vissa av er att jag kanske stank en smula, men se då tar ni fel. Att basta på VD är den bästa reningskuren en kropp kan genomgå. Man sitter i en vedeldad, inte alltid helt het, liten, för veckan högtidligen hopsnickrad träbastu. Man svettas långsamt men stadigt, lyssnar på regnet på taket, småpratar med danskar, norrmän eller finnar efter behag och hoppar i havet när man är helsvettig. Sen går man in igen och kör om proceduren, helst ett flertal gånger. Upprepas varje dag. Man blir inte renare än så.
Båtarna då. För varje år som går blir jag mer och mer kär i gamla bruksbåtar. De heter olika saker med gavel, böring, sköt och jekt. De är breda, långa eller små och lämpar sig så utmärkt för sina respektive användningsområden i den trakt de förr användes. Fiske och frakt av kreatur och varor och folk. Det kryllar av roliga och intressanta fakta vad gäller byggsätt, bomlängd, personliga historier och riggtyp. Jag kan det jättebra just under den veckan, men snart glömmer jag alla specialfakta igen. Men i min själ stannar det viktiga kvar, doftande, färgglatt och levande, och mina händer minns känslan av tjärade tampar. För varje år är det lättare att hitta en självklar plats ombord på vilket flytetyg som helst.
I år blev jag skutkär. Jag fick stå vid rodret! (nåväl, inte bara jag, alla som ville fick prova...) Det var en pampig känsla det, att känna en gigantisk farkost röra sig under det stora rodret som sköttes med linor och block. Förra året charmades jag av en liten jolle. Då var det det att allt var så litet, träbaljan som lydde minsta vink, ryckte till vid minsta vågkluck, som slukade min fascination.
...jaha nu fylldes huset av bredkäftade underbara ungdomar igen. De smattrar tangenter, pratar longboard, arbetspass och beroendebeteenden och duschar ikapp. Mitt eget ordflöde tog därmed ett abrupt slut. Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar