Vem snodde tilliten från min värld?

Den senaste tiden har jag haft återkommande kraschlandande djupinsikter kring temat tillit. De kommer helt utan förvarning, och är jävligt påfrestande. För vad ska jag göra med dem, hur kan jag sätta ord på dem, vad kan jag göra åt saken???

Det handlar om insikten att ju mindre tillit man känner inför sin omvärld, desto jävligare blir den. Och det snurrar på med världens snöbollsnedförbackeneffekt. HJÄLP!!! Vi måste införa obligatoriska filosofiska samtal på skolschemat, NU!! Samtal om moral, etik, värden, hållbarhet, långsiktighet. Vilken samhälle vill vi leva i, kämpa för? Innan allt malts ner i skräcken för bidragsfusk, skrupellösa främlingar som kommer hit och "äter upp vår välfärd", och bonusfeta chefer som inte ser några som helst problem med att skicka vinstpengarna en omväg via länder med andra skattesystem. Frisk och rik person skor sig själv, de skruttiga får odla en krage att ta sig i, de smarta planerar för sin egen lycka och de som inte kan eller vill något får skylla sig själv. För orden solidaritet och eftertanke har drunknat i de snabba klippens verklighet.

Jag är rätt livrädd för den här utvecklingen. Överallt poppar det upp jävelskap, att sko sig själv har blivit bevis på framgång och inte en käft som lyfter på ögonbrynen ens. Vem orkar ifrågasätta tingens ordning, när folk har fullt upp med att Twittra ikapp för sin egen plats i det trånga rampljuset, drömma om det egna stora klippet eller bedöva sig med evigt kicksökandet i IT-world??

Jag kan inte uttrycka mig klart och strukturerat kring det här. Alls. Det blir bara en svettig gröt i huvudet, och den där panikkänslan av att det börjar bli jävligt bråttom.

Därför länkar jag till dagens kulturkrönika i GP, för Lars Åberg satte fingret på det jag försöker säga. Varsågoda: När tilliten blir en bristvara.

Hallå någon? Kan vi införa obligatoriska filosofiska samtal på skolschemat, från första klass till gymnasiets slutdatum? Nu?