Det har blivit en rutin att läsa morgontidningen. Jag behöver det, det får igång mina tankar och mina känslor. Vilket gudarna ska veta behövs, för jag vill dö när jag vaknar. Alltid. Totalt nedstämd, varje morgon, och behöver varsamt få kicka igång maskineriet, så jag sedan kan ta itu med verkligheten.
Men det är dubbelt, det där med att läsa tidningen. Hela världen rakt ner i magen med morgonkaffet. Inte alltid så upplyftande. Man blir lätt en cyniker.
Till exempel när man läser i GPs debattartikel att svenska barn i snitt äger 536 leksaker var. Fram till 30talet var det fem. Var. Oj då. Nu handlar artikeln om vikten att det ställs höga krav på leksakerna, så barnen inte skadar sig på dem eller blir sjuka av dem. För många leksakstillverkare är inte så noga med kvalitén, när kvantitet står för vinsterna. Men själv tänker jag inte på krav av dessa slag. Jag tänker på varför föräldrar och släkt öser så mycket prylar över sina barn. Varför, varför? För att de ska bli glada? Tysta? Lugna? Tacksamma?
Jag har aldrig förstått det där resonemanget med "mitt barn ska få det bästa" eller "mitt barn ska få det jag aldrig fick". Om man tänker lite längre än sitt eget känsloregister som vuxen, så inser man snart att ju mer prylar man ger sitt (lilla) barn, desto större kravmaskin skapar man. Och hur hållbart är det för jordklotet i förlängningen? Och hur lätt blir det för barnet att växla ner, när det har vant sig vid att få så mycket saker? Hur lätt blir det att lära sig rätta mun efter matsäck, när det är dags att ta de första stegen ut i förvärvslivet?
...så suckar jag för mig själv, och bläddrar vidare. Läser om Murdochskandalen. Ha! Rätt åt dem... Läser om vad Alexander Bard tänker om mansrollen, och håller till min stora förvåning med karln för första gången. Läser om Ship to Gaza och undrar vad som hände egentligen. För det hände ju inget. Vem tystade aktionen? Varför? Och se där.. Ehecsmittade barn i vårt gulliga land, SÅÅÅ många fall. Jaha. Nu blir det väl spiken i kistan för de sista stackars korna i Sverige. Bort med dom, importera mjölken från Estland eller nåt. Så våra barn inte behöver bli sjuka. Sen kan vi ju köpa små plastiga mjukisböcker med små söta bilder med kor till dem så de lär sig var mjölken kommer ifrån. Tänker jag.
Sen skakar jag av mig mina cyniska funderingar, och tänker att det ändå är rätt fantastiskt att jag kan sitta här med en kaffe i sommarvärmen och läsa allt det här, dra mina funderande slutsatser, blogga mina tankar, och njuta av fyra veckors semester till. Rätt schysst land ändå att bo i. Och är man inte helt nöjd så kan man faktiskt öppna munnen och försöka påverka, utan att hamna i fängelse. Tänker jag.
Sen är jag redo att möta verkligheten :)
Puss på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar