 |
| KatteLatteSvenDenFete är vår storjägare. Den här gången lyckades han knipa en skata. Det tog honom 2 tim att äta upp den. |
 |
| Cesar och Laban är numera bra kompisar. Såpass att Cesar går med på att dela sitt jättetuggben. |
 |
| Vår ADHD-katt Maja. Krävande kelig, sätta-krokben-för-matte-hungrig, extremthemmanärvarande, eller borta flera dagar i sträck. Och Misses stora skräck. |
 |
| Misse kryper gärna ihop till en osynlig boll när Maja är i huset. Det är bara när maten serveras som de kan vistas i varandras närhet utan att Misse börjar räddfräsa. |
Djuren i hemmet är alltså extremt närvarande och i mitt roade blickfång. Det har varit tyst kring hästarna i stallet däremot. Det beror på att det gör ont. I mig. Det har blivit en sån där jobbig grej som jag sopar under min egen medvetandematta. För jag vet inte hur jag ska tackla situationen. Jag drömmer om att vara den där trygga hästmamman, som oförtrutet i alla väder tittar till hästarna oavsett om dottern är i full tävlingskondition eller ej. För jag vill vara den där hästmänniskan.
Men sanningen är den att jag lämnat ansvaret i stort sett helt till Mirja. På sommaren är det enkelt att ha häst, de är mestadels ute, vi behöver bara hålla koll på att de inte blir för blöta i regnet (i så fall åker täckena på), och att de inte blir för varma i solen (i så fall får de komma in i stallet några timmar). Esmis blir riden och pysslad med av bästa Ylva, som med tiden blivit jätteduktig på att hantera den lilla rackarponnyn. Och Julia är ju ännu inte ridbar efter sin senskada, så hon får nöja sig med små promenader och bli borstad.... Mirja fixar det här bra. Men inte med glädje, och vem klandrar henne...
Det som skulle bli en spännande och utvecklande tävlingssommar för Mirja och Julia, blev en sommar av krossade tävlingsdrömmar. Och plötsligt sätts hela hästintresset på prov, för både Mirja och mig. Besvikelsen är stor, den svider så bittert, att det blir svårt att hitta guldstunderna, att motivera sig att sticka till stallet och bara greja med hästarna i största allmänhet. För det är ju faktiskt ridningen som är huvudsaken, själva glädjekällan. Kanske inte tävlandet i sig (ur mitt perspektiv kom tävlingsavbrottet ganska lägligt med tanke på hur ekonomin dignat under räntehöjningarna...), men väl själva ridningen. Att inte kunna sticka ut på en avslappande skogstur ens. Att inte kunna hänga med kompisarna på deras träningsrundor. Att på avstånd se på när kompisarna gör det ena framsteget efter det andra med sina ponnier, och inte kunna vara med. Det gör ont i Mirja, det gör ont i mig. Inte för att vi missunnar. Men vi saknar och avundas.
Ett tag letade vi efter någon ponny att låna - en tävlingsklar, en rolig ridutmaning eller en ung att utveckla. Men det klaffade inte, den ponnyn vi ville ha var inte menad för oss, och de som tipsades oss kändes inte rätt. Jag låg inte på, slutade driva frågan. Och Mirja envisades inte. Vi resignerade, båda. Och försjönk i sorgsen tystnad.
Det är svårt att sortera livsfasernas alla ingredienser i den här situationen. Ekonomi, genuint intresse, sommarjobb och kille, handlingskraft eller handlingsförlamning. Vad styr här egentligen?
Jag önskar jag hade varit den där drivande och käcka hästmamman, som hittade snabba lösningar, som raskt fixade en annan ponny, som löste den ekonomiska biten ("man kan bara man vill!"). Jag hatar att jag inte är det. Bristen på pengar spelar förstås en avgörande roll för min tvekan. Mirjas avsaknad av driv i frågan spelar roll. Men också att jag känner att man ibland måste stå ut med att livet sätter käppar i hjulet. Vara i det jobbiga, inte alltid försöka släta över, springa ifrån eller fixa. Vår ponny blev skadad och är konvalescent i minst 8 månader, veterinärkostnaderna har hittills hamnat på 6400 kr och vi äger redan två ponnier och har faktiskt inte råd att trolla fram och föda en tredje (ridbar) ponny. Fan, men så är det faktiskt. Så ser verkligheten ut.
Aj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar