Allt är relativt när våldet slår till nära...

...funderar jag, när jag försöker hämta andan från det senaste dygnets händelser i Oslo och på Utøya. 
Inatt satt jag magklumpsklistrad vid tv´s direktsändning från Norge och mitt twitterkonto. Följde händelseutvecklingens framkant på twitter, och fick det ena twitterpåståendet efter det andra bekräftat på tvrutan.

När det började droppa in rapporter om vansinnesskjutningarna på Utøya tänkte jag spontant på Mattias Flink. Ändå talades det i det längsta om terrorattacker och extremistgrupper, med tydlig hänvisning till muslimernas extremfalanger. Inte så konstigt, så som världen har varit perforerad med budskap om ondskan från det hållet. Det är alltid enklare att se fiender bland dem man inte förstår sig på. 

Nu tvingas vi inse att även våra egna demokratiska samhällen lyckas skapa extremidioter som anser sig äga rätten att med våld mangla fram sina åsikter, bli odödliga, omskrivna. En riktigt snygg karl, tvättäkta norsk. Beläst och intelligent verkar det som av de rapporter man läst. Men helt fel i skallen. Angriper socialdemokratin för att, ja för att vad då?

Kränkt? Utanför? Hjärntvättad? Hur ska man kunna begripa sig på vilken miljö som format det sinne som i åratal tycks ha planerat detta iskalla dåd? En olycklig soppa av omständigheter. En häxblandning, av en djupt kränkt personlighet, en portion intelligens och brist på empati. Troligen. Kryddat med omgivningens brist på reaktioner. Eller tvärtom, omgivningens uppbackning kring extremåsikterna?

Ondskan finns inte utanför oss. Den finns mitt bland oss, i oss. Den finns som ett frö i våra familjer, i våra klassrum, på våra arbetsplatser. Såna frön kan börja gro under vissa omständigheter, av vissa händelser. Vi gör bäst i att rannsaka hur vi själva hanterar lite småjobbiga mänskliga saker såsom märkliga beteenden, obekväma åsikter, udda uttryck för utanförskap eller inbundna individer som aldrig säger vad de tänker. Hur ofta lämnar vi människor åt sig själva med sina inre processer?

...så går mina tankar. Och allt handlar förstås om huvudfrågan "hade detta kunnat undvikas"? För det är alldeles för svårt att helt enkelt inse att tillvaron är totalt slumpmässig. För i så fall kan det som hände dem i Norge också hända mig.

Eller?

Läs  här en mammas tankar kring det som hänt. Bra läsning. Bra tankar. Sprid!!!