I väntan på vaddå

Sitter i köket med tröttsvullna seneftermiddagsögonlock och försöker via internetsurfande hitta spåret i livet. Det där spåret som leder framåt. Jag vaknar varje morgon mellan 6 och 8 med en panikartad bråttomkänsla och vet inte annat att göra än att kliva upp och läsa morgontidningen. Som om det skulle hjälpa (Elände i Världen är sällan uppmuntrande) (men morgonritualer á la läsa tidningen och dricka en halvliter thé känns tryggt i alla fall).

Idag hoppades jag på solig förmiddag och lagom segelvind att locka medseglarinnor med, men istället blåste det, ilsket förebådande det regn som bryter loss nu vilken minut som helst. Så det blev sånt där förstrött småplockande i hemmets röriga kaos som slutligen ledde till filmsoffan med Rikard under eftermiddagen. Hann i alla fall med en extremt hurtfrisk långpromenad med Cesar, så det får jag försöka komma ihåg, så dagen inte framstår som totalt misslyckad.

Konstigt det där med prestationsbehovet. Det är ju hopplöst svårt att stå ut med att göra precis ingenting. Fastän det är just vad man längtar efter hela tiden man jobbar skiten ur sig. Så går man här då, och har all tid i världen, man kan välja precis vilka sysslor man har lust med. Eller inte lust med. Och så får man ångest för att tiden bara går, och det ända som blir gjort är att köksbänken blir avtorkad och tvätten hängd, men det är ju snart ogjort arbete igen.

Jag drömmer om byggda altaner, ansade trädgårdar, röjda garage och noggrant planerade seglarveckor. Men tiden skvalpar iväg med mig i sin egen lunk. Jag läser min mail och ser att jag är antagen till alla kurser jag sökt till. Men jag kan inte riktigt tänka ut vilka jag ska tacka ja till just nu. Det är liksom rätt sommarstängt uppe på kontoret.

Igår blev det ju i alla fall bryggsegling i solen. Och en pilsner :)