Snapshots

Det är sommar. Jag är ledig. Alla möjliga människor jag älskar och bryr mig om rullar genom min lediga vardag. Sovmorgnar. Värmebölja. Gemenskap och närhet. Visst låter det skönt?

Alva och Alice sov över två nätter.
Mysigt och enkelt och som om de inte gjort annat...

När Mirja installerat sig på jobbet köpte vi glass, såklart.

Falk dök upp, till slut, hurra. Var orolig ett tag att
sjukdomstrasslet han och hans nära hamnat i, tagit överhanden.
Men nu sitter han på altanen igen, som vanligt.
En smula mer filosofiskt  lagd kanske.
Hudcancer, om än pyttelitet, ändrar perspektivet på tillvaron.

Räddade en spindelmamma med ett spindel-BB.
Handduken hänger nu i äppelträdet.

Ut med båten. Fint. Morfar x 2. Idyll. 

Lova och Alice sover middag på Ragnhildsskär.

Alice får åka skottkärra på hemvägen.

Gott vin till god mat.

Alla samlas på altanen. Här Mirja med Anders
och  hans kompis Louise.

Och så hela bandet. Kompaniett.

Sen skulle man till Krokstrandsfestivalen en sväng också.
Pappa följde med. Och Catharina, och Falk.

För Rikard uppträdde i sin gamla hemby.
RMK & Kompaniett !! Och alla dansade :)

Hemma häckar de, hela gänget. Ett Kompani i mitt kök.

Tja. Visst är det gulligt. Det händer så mycket, jag är mitt i ett flöde. Så mycket av allt. Allt kommer inte med på bild. Grillparty hos kompisar. Promenader i skogen med Cesar och Laban (som bor hos oss medan Hillevi, Emil och Lova festivalar sig i Krokstrand). Sola och vandra på Tjurepannan.. Äta nysmörstekta kantareller. Klappa på gladgnäggiga hästar som älskar att få bli insläppta när solen gassar och bromsarna bits.
Funderar på att skaffa mig en båt. En till, eller en annan.

Och hur är det inne i mig? Rätt olycklig faktiskt. Och jag tycker det är svinjobbigt, nästan så jag skäms. För varför känns det så, när allt uppenbarligen är helt ok?

Vad kan jag skylla på? Det som hände i Norge? (för det satte sig faktiskt elakt smärtsamt i bröstkorgen, tänker på det dagligen)
Mens? (nä hallå, det där kan man inte skylla på tre veckor av fyra...)
Post-arbets-stress? (löjligt)

Skit samma. Så här är det nu. Jag låter bli att gräva. Bara försöker vara i det, tills jag kommer på vad som felas, eller tills det går över. För det gör det, till slut.