Festen är lite inställd för min del

Jag försökte verkligen lyfta mig i håret den här veckan, med rejäla sömnnätter, bra mat, goda rutiner och cykelturer, för endorfinernas skull.. Till och med lite tjo och tjim med några spontanuppdykande väninnor på fredagskvällen. Det hade kunnat funka. Om det inte råkade vara för det premenstruella hormonanfallet från ena flanken och immunförsvarets svekfulla självmålsattack från andra hållet. För jag är faktiskt under attack.... Om det nu är så att proverna kommer visa på reumatoligiska förehavanden i mina fingrar så är det ju ett immunologiskt självmål. Hur dumt är det inte av en kropp att börja angripa sig själv?

För att göra en lång tjatharang kort så sitter jag nu och surar i soffan (favoritstället tydligen) och kastas mellan självömkan , ilska och uppgivenhet. Däremellan är jag nöjd, förväntansfull och hoppfull. Hur tusan nu det går ihop, men jag börjar nu känna mig så lastgammal att jag inte förundras över sådana paradoxer längre.

Skulle varit på en trevlig fest ikväll, var taggad faktiskt. Men när man darrar och fryser och värker och snurrar är det säkrare att sitta kvar i soffan. Vilket jag gjorde, tillsammans med Lukas. Såg på flera avsnitt av Family Guy, de är faktiskt jätteroliga. Sen tittade vi på Mary & Max, en grymt bra animerad film om en liten flicka i Australien som på ett slumpmässigt sätt skaffar en autistisk snubbe i New York som brevvän. Riktigt fascinerande, välgjord och emd en fantastisk finurlig humor. En must-see!!


En annan feel good händelse idag var att hamna på Marias och Johans trappa, efter en rejäl hundpromenad. Där gottade jag och Maria oss i en rejäl bittergnällsfrossa, ända tills vi skrattade igen. Att Johan bjöd på lite tröst i form av godsaker hjälpte till också :).

Nu ska jag upp och umgås med en bunt holländska fonetikläxor, medan den dansande tuppen försöker peppa mig vidare.