Älgen har flyttat och jag är sur

Det var faktiskt det bästa jag kunde komma på. Med min usla framförhållning är det en stående patentlösning att irra runt här hemma en halvtimme innan avfärd för att hitta en lämplig present.
Tur man har hemmet fullt av små figurer :)

Idag döptes lilla Josef, en ny liten krabat som nu ingår i den väv av relationer som kan kallas släkt. Inga blodsband men väl andra band som har samma verkan. Det är min pappas exfrus dotters och hennes killes barn. Eller min lillebrors systers barn. Han är barn till många, han, kan man säga, den lille Josef, och många är vi som önskar honom välgång och lycka i livet.

Dop är allvarliga grejer. Så även namngivningsfester. Man inviger en ny själ i detta jordelivet. Man samlas flera personer för att själsligen ge sitt löfte - vi ska värna om dig lille vän, du är välkommen och detta är ditt namn. Det är en vacker sed, kraftfull. Två såna upplevelser inom en tvåveckorsperiod blir ju bara för mycket. Jag grät och skrattade om vartannat, som jag brukar nuförtiden när det blir för mycket. Har blivit så himla känslosam...

Josef fick doppresenter som sig bör. Av mig en raskt funnen men icke desto mindre kärleksfullt given grönhornad mjukisälg, som hjälpt Mirja att bli frisk. Den måste ju helt enkelt vara laddad med bra energier. Men som alla småkrabater föredrog han presentpappret.

Jag är annars mest avslagen och ledsen och smårädd. Det värker i mina händer och jag kan inte göra det jag vill. Det är jättegnälligt och superfjantigt med värk som inte syns. Jag blir en tjatig, lat och håglös typ, helt utan idéer och uppslag. Grinig också, för jag ser mig själv i andras ögon. Det ser inte kul ut. Idag fick jag höra att det "aldrig lagas mat längre".  Då exploderade jag.

För nä, det stämmer. Det är ju för fan aldrig nån hemma. Alla kommer och går som de hinner/orkar/vill. Och alla äter nån annanstans. Och ingen säger "ska vi ses ikväll och käka nåt gott ihop?" Och då hamnar förväntningarna på att nån ska säga just de orden på just mig, för jag råkar ju ändå bara gå omkring här hemma och göra absolut ingen nytta alls. Medan alla andra jobbar och står i, eller är kära och galna, eller inte hinner säga hej när de går. Usch.

Men en trevlig kaffeförmiddag med en kär vännina blev det, på altanen i solen, och med många sköna ord och tankegångar. Tur det är vår, och sol, och att man är gammal nog att uppskatta de små glimtar av gemenskap och närhet och nåd som infinner sig i ens patetiska lilla liv. Det kunde jag inte förr. Då såg jag bara allt det halvtomma, det halvfärdiga, medan jag längtade mig bort till en suddig fantasiprins med hästen på det grönare gräset och det rikare livet med de roligare vännerna. Fastän jag ju satt mitt i det.

Och förresten så har jag hand om min mammas katt och goja, för hon är på vif till Norge igen. Och jag storknar för det är så obeskrivligt ostädat hos henne, vilket visar sig än mer i den obarmhärtiga vårsolens sken. Som för övrigt inte når in så bra i hennes lägenhet på grund av nikotinhinnan på insidan fönstren. Jag besparar er bilderna på förfallet, men just idag var det så illa ( med mitt humör) att jag aldrig mer vill gå dit. Usch. Mirja får ta passet imorgon.

Ja men hej vad trevligt med lite bittergnälligt självömkande! Just vad jag behövde idag. Imorgon ska jag ju vara så där effektiv, intresserad och samlad igen.

Lärledarkurs på Tanumstrand. Föreläsningar, gruppsamtalsövningar och rapportering av resultat på hemläxan. Sen vips iväg till Göteborg och glufsa i mig lite nederländsk fonetik och språkhistoria. Måste ju hugga de sista poängen innan det är för sent. Det kan det nämligen vara, när man minst anar det.

Och sent blir det hursomhelst, lär inte vara hemma före 23. Då kan de gott sitta där själva, här hemma. Känna hur det känns!

(å kan inte nån bara ta över mitt gnäll) (vill inte ha det längre)