Fylla

Fyller idag. Fyller ett glas. Fyller min bägare. Bägaren svämmar över.

I tarot står bägaren för känslorna. Det passar bra. Känslorna svämmar över. Trots att jag var så sval och nollställd.
Jag ville ju inte fira, ville inte få jubel, ville inte höra lyckönskningar. Det är ju så besvärligt just nu. Det är ju så kantigt just nu. Det är ju så underbart levande vårigt just nu, och livet och jag är så fulla av brister och allt är så sårigt just nu. Men. Dagen blev vacker. Den svämmar över.


Mirjas grattisblogginlägg drabbade mig. Tårfyllde mig. Hulk och sorg och smärta och kärlek. Hon rörde vid något med sina känslosamma ord. Det var rädslan hon rörde vid. Skräcken att förlora något. Rädslan att inte räcka till (så vedervärdigt UTTJATAD den frasen ÄR!). Men det är sant. Som tonårsmamma har jag varit rädd, famlat i blindo, inte vetat om jag gör rätt eller fel. Det blir ju fel så lätt. Det är så lätt hänt att trasa sönder förtroende och tillit. Under den där flaskhalstiden, tonårstiden som ofelbart sammanfaller med medelålderskrisen.

Minns hur det kändes att "förlora" min egen mamma, som 12-13-åring. En osynlig känsla, en upplevelse utan ord. När hon försvann. Hon hade alltid varit där (Skojat, skrattat, brytt sig om. Mig. Fixat fester, lekar, grejat med skola, ridskola, matlagning, balett, och lärt mig åka skidor. Jag var i fokus för hennes mammighet). Men så försvann hon, in i sin egen smärta, sin egen besvikelse och rädsla, sin egen upplevelse av förvirring. Pappa ännu mer. Försvann. Och jag blev plötsligt "vuxen". Fast jag inte var vuxen.

På ytan inga fel. På ytan tre trevliga men kanske något udda familjemedlemmar i det nya nordiska landet. Vi fann vår jordmån, och rottrådarna tog sig till slut bland bohuslänska klipporna.

Men det har tagit mig 25 år att hitta tillbaka till en stabil och någorlunda tillitsfull relation med båda mina föräldrar.

Så nog rör Mirjas ord vid mina djupaste sår. Det är oerhört överväldigande att pröva på att tänka tanken att jag kanske, faktiskt, mot all förmodan, FINNS för mina barn. Och att det då också betyder att de finns där för mig!

 ...och vet ni, älskade barn. Rikard. Lukas. Mirja. Vet ni, att det är tack vare er, som jag blev den jag blev, att jag funkar, frodas? Tack vare er, era så grymt olika personligheter, era olika behov, olika sätt att tackla livet. Kraven ni ställt på mig som mamma. Frågorna jag ställts inför, bekymren som staplat sig, skratten som visat sig på de mest oväntade ställena. Inga böcker i världen kunde lära mig det. Ni har visat vägen.