Tröttheten dräper mig. Liksom värken i fingrarna. Jag cyklar med yllevantar. Undviker styrkegrepp såsom att öppna kylskåpsdörren med endast två fingrar. Imorgon ska jag röntga fingrarna. Jag är rädd. För att provsvaren ska visa att jag är helt frisk, för att provsvaren ska visa att jag har reumatisk artrit, rädd för begränsningen, rädd för hypokondriska överdrifter, förbannad på min svekfulla kropp som är så j-a fjantig och dum. Känns som om jag är ett måndagsexemplar. Kan man få byta den här tack, mot en som fungerar?
När jag är lite trasig blir jag svag. När jag är svag blir jag oförmögen. När jag blir oförmögen blir jag inkompetent. När jag blir inkompetent blir jag rädd. När jag blir rädd blir jag osocial. När jag blir osocial blir jag ensam. När jag blir ensam blir jag bortglömd. När jag blir bortglömd finns jag inte.
Och inga träningspass i världen kan lyfta min krackelerade själ.
Tur då att det då och då ringer. Att det då och då dyker upp någon som säger hej. Tur då att jag ingår i ett nätverk av människor som bryr sig om. Mig. Till och med när mina krafter inte räcker till att visa omtanke tillbaka. Balsam.
Jag tror det är likadant för alla, även för dom som aldrig kräver något. Som aldrig ropar om uppmärksamhet.
Krama någon idag! Ring! Le! Säg att han eller hon är viktig. Det gör skillnad, även om personen inte ler tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar