Inlägget jag skrev i fredags men det var blogger-lagg och omöjligt att komma åt inloggningen....

Idag har jag föreläst för ettorna om motiv och symboler i litteratur och film och konst och tja, alla slags berättelser. Innan jag visste ordet av hade jag snurrat in mig djupt i ett rätt så Jungianskt hörne. Det blir lätt så. Mormorsklockan i sagan Vargen och de sju killingarna blev kärlekens och godhetens grogrund och getterna är den nyfikna livskraften. Och vargen är vår inre mörka kaoskraft som slukar allt men ändå inte vinner på slutet.
Det blev rätt roliga och intressanta kopplingar där i klassrummet och jag undrar just hur kaotiskt budskapet blev....
När jag nu ändå är så intrasslad i symbolik kan jag lika gärna delge några av mina spontantankar när jag bara har mig själva att kommunicera med. På promenad med Cesar gick jag förbi följande:

...Och då blev det solklart att det är just så livet är! Alltså att man är, eller tillvaron är ett litet träd som rotar sig invid ett större träd (för det är klokt att härma andra som verkar veta vad de gör...) och det är ju smart - ända tills den dag det rasar en storm för då välter det där stora trädet och hux flux står det lilla trädet där och lutar och undrar varför det blåser kring dess egna rottrådar.
Idag såg jag detta:

Och då var det tydligt att livet är just så - ett litet rangligt hus som när som helst kan bli upplyft och bortrullat för att fara mot ett okänt mål...
Oftast är dock livet mest såhär:

Man råkar befinna sig på ställen som exploderar, spricker eller slukas av avgrundssvalg, man kämpar emot och hänger i med allt man har, ramlar ner ändå, men klarar sig mirakulöst trots allt och får se nya världar på köpet!
Annars är livet så här också - tillsammans klarar man vad som helst:

Baksidan på Mirjas bok, som är på väg genom tryckpressen den här veckan. Fin!!