Vad behöver du för att må bra? Får du dina behov tillfredsställda? Vems ansvar är dina behov?
Så löd några av frågorna. Det var en lista också, över behoven. Förutom de grundläggande behoven såsom mat, luft och sömn, med flera, så fanns där också begrepp så som exempelvis stöd, respekt, hopp, inspiration, förståelse, ärlighet, balans, meningsfullhet och förtroende.
Man skulle se över på vilka områden behoven var tillgodosedda, och vilka som inte var det. Sedan skulle man skriva en konkret handlingsplan på hur man skulle tillfredsställa behoven.
Jag blev extremt trött av frågorna, orden, och tankarna som snurrade hysteriskt i min slitna skalle. Vems är ansvaret? Mitt, väl? Endast jag kan se till att jag sover och äter tillräckligt. Endast jag kan se till att jag hanterar min vardag på ett sådant sätt att jag mår hyfsat bra. Det är ju inte någon annans ansvar längre... Endast jag kan ju avgöra om jag känner mig respekterad eller inte. För det är väl upp till mitt sätt att hantera verkligheten hur jag uppfattar det? För visst har jag alltid det valet? Eller?
Jag är nu sjukskriven på heltid sedan en dryg vecka tillbaka. De första dagarna kände jag mig helt misslyckad. Sedan kom ilskan. På arbetsgivaren, som inte varit rädd om mig. Och sedan riktades samma ilska också mot mig själv, som inte varit rädd om mig heller, som inte rutit ifrån rejält långt tidigare. Högljutt krävt respekt.
Så, min fråga till min arbetsgivare är: varför sattes jag att klara en orimlig arbetssituation, när ni visste min historia? Och varför följde ingen upp hur jag mådde under dessa omständigheter, inte ens när jag påpekade på APT-mötet att min situation var ohållbar? Varför togs inte mina behov på allvar?
Men min fråga till mig själv blir: när ska jag börja ta mig själv på så stort allvar, respektera mig själv så mycket - att jag slutar utsätta mig för situationer, fogar mig i omständigheter där mina behov inte blir tillfredsställda?
Det är så svårt att bedöma ansvar. Jag vet ju att hela arbetsorganisationen lider av en rejäl kollaps. Alla är slitna, ingen räcker till. I det läget blir det så tydligt att det i grunden hänger helt på mig själv. Rädda sig den som kan. Och jag ska rädda mig. Jag vet mitt värde.
Nu ska jag blicka framåt. Jag vet vad jag behöver. Först viss tid för återhämtning. Sedan en rehabiliteringsfas som ger min utslitna hjärna en chans att börja fungera igen. Gärna strandstädning eller parkskötsel. Sedan möjligheter att se över mina kompetenser och brainstorming kring mina olika möjligheter. Sedan börja jobba så smått igen med det jag är bra på. I sammanhang där jag kommer till min rätt. Because I´m worth it.
Och medan jag skriver detta sista, så vet jag att det är så här jag tar mina behov på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar