tisdag 4 november 2014

Reflekterar III

Vecka 40

Vilket är ditt sätt att uttrycka kärlek?
Oj den här är svår.... Der är ju en sak att känna kärlek, men hur jag uttrycker den? Det brukar jag inte fundera mycket över. Jag tror att jag kanske uttrycker min kärlek till händelser, ting och skeenden genom att vara vara uppmärksam på känslan och sedan klä den i tacksamhetsord. Jag vet till exempel att jag är mästare på diverse utrop av typen "aaaah, ååååh, vad vaaaackert....!!!" när jag upplever naturens anfall av skönhet. Då både känner och uttrycker jag kärlek till naturen, ljuset och livet.  Hur jag uttrycker kärlek till människor vet jag faktiskt inte riktigt. Det känns en smula sorgligt. För vad är väl viktigare än att uttrycka sin kärlek till andra? De där meningarna som jag borde, skulle, vilja ha så lätt att säga, fastnar oftast någonstans halvvägs i talapparaten...:
"Jag uppskattar så att du gör detta för mig".
"Du är så himla betydelsefull i mitt liv."
"Jag skulle klara mig så mycket sämre utan ditt sällskap."
"Jag blir så glad bara av att få vara med dig."
"Tänk vad jag lär mig mycket av att få umgås med dig, så otroligt härligt det är!"
Hur ofta säger jag det här...? Nästan aldrig, även fast jag känner just så. Varför...? Min kärlek uttrycks kanske genom att jag ler lite och bara finns där, tillgänglig? Men frågan är - uppfattas det verkligen som ett uttryck av kärlek, av dem min kärlek riktar sig till ...?
Usch vilken jobbig fråga.

Håller du fast vid gamla trosföreställningar som hindrar dig från att njuta och ha roligt?
Ja. Det gör jag. Någonstans inom mig känns det som om jag är programmerad på att livet är besvärligt, fullt av lidande, motgångar och sorg. Som om det är skamligt att njuta till hundra procent. Så fort jag befinner mig i en lycklig situation, en fantastisk stund, ett lyckorus, så talar min inre röst om för  mig att det helt säkert finns en hake någonstans. Att jag borde vara vaksam på att det högst troligen bara är en tillfällig parentes som råkar kännas en smula bra. Den verkliga verkligheten, dvs den bistra och svårsmälta realiteten, kommer snart göra sig påmind igen.
Jag vann en fabriksny flashig hästtransport på Göteborg Horseshow en gång. Det är andrapriset, förstapriset är en häst. Vi hade köpt två lotter á 20kr jag och Mirja. Min lott ropades upp. Flera gånger. Jag fick känslan av att molntäcket öppnat sig och ett gudsfinger pekade ner på lilla ynkliga mig. Mina bänkgrannar ropade åt mig: "Kim! Det är din lott, ditt nummer! Svara då! Gå ner och ta emot ditt pris!!", men jag trodde inte på möjligheten att jag skulle kunna vinna andrapriset. Jag var helt övertygad om att det nog troligen var ett misstag, och vågade absolut inte ta ut glädjen (i förskott) genom att gå ner och jubla offentligt inför hela Scandinavium. För tänk om jag tagit fel. Nu var det rätt. När showen avslutats sökte vi oss ner till en arrangör och fick veta att det stod en sprillans ny hästtransport och väntade på mig. Därmed kunde jag få fokusera på nästa svårighet - hur fasen skulle jag få hem den? Vi hade ju kommit med buss? Nu skulle jag vara tvungen att köra till Göteborg dagen efter för att hämta hem transporten. Usch så besvärligt. Och senare, när transporten väl stod på vår gårdsplan, så insåg jag nästa bekymmer: vår bil var enligt lag inte stor nog att få dra den, så antingen var vi tvungna att köpa en ny och större bil, eller så var vi tvungna att sälja transporten. Och då kunde vi nog inte få ut hela nypriset, för värdeminskningen hade ju redan blivit ett faktum. Jaha, vilket besvär. Och ännu senare grämde jag mig över att vi inte hade gjort något vettigt med de 52000 kronorna som köparna betalat. Det blev en kamera och annat småkrafs, men inget att minnas flera år senare. Usch så dumt.
Ja.... så här har jag allt som oftast förhållit mig till livets gåvor. Med rynkad panna, hukandes.
Och usch så trött jag är på att se livet på det viset.
Jag tänker lära mig att njuta och ha roligt. Jag njuter och har roligt. Nu. Nu. Nu.
Innan det är för sent.



Inom vilka områden fruktar du besvikelse? Vad har besvikelser hittills lärt dig?
Ja det finns områden där jag fruktar besvikelse. Jag har blivit grymt besviken ett antal gånger, och det har lärt mig den bittra läxan att inte förvänta mig något roligt för det kommer troligen gå åt skogen då. Den värsta besvikelsen grundlades antagligen redan när jag var alldeles nyfödd. Jag grät varje natt, men fick gråta förgäves, ensam i min lilla spjälsäng. Den tidens råd till nyblivna föräldrar var att låta spädbarn gråta sig till sömns själva. Det ansågs vara bra för lungkapaciteten och bidra till att barnet inte skulle bli bortskämt. Och barn skulle inte ges bröstet annat än var fjärde timme. Så jag lärde mig fort att det inte var någon idé att gråta, ingen lyssnade ändå. Att mina föräldrar satt som på nålar när jag grät, medan de förtvivlat höll sig till dåtidens goda råd för barnets bästa, hjälpte mig dessvärre inte mycket just då, även om jag i efterhand förstått att de älskade mig så mycket att de höll på att gå sönder invärtes av mina tårar.
Min andra stora besvikelse lärde mig att all förändring är dömt att gå åt helvete. Flytten till Sverige när jag var tolv år gammal, som skulle ge vår lilla familj ett nytt och underbart liv och mig en alldeles egen ponny, utmynnade i en outsäglig tomhet och ensamhet i flera år, när inget blev som någon av oss hade föreställt sig...
Det är lätt att inse att mina besvikelser inte gett mig mod och tillförsikt att våga kasta mig in i nya utmaningar. Jag har nog mest klamrat mig fast vid det som känts tryggt och säkert, istället för att prova på nya saker. Men under de senaste åren har jag sakta men säkert börjat våga upptäcka att förändringar inte nödvändigtvis alltid leder till besvikelse. Utan ibland till och med rent av tvärtom :-)

Detta är en vresig gammal enebärsbuske som stod i vägen på min färd.
Den symboliserar mycket bra hur jag har förväntat mig att livets väg är.
Jag hittade dock en väg runt :-)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...