De oöverstigliga hinder som tycks stå mellan mig och förverkligandet av mina mål är att jag inte vet vilka mål jag vill uppnå. Det har varit en knäckfråga i hela mitt liv: Vad Vill Jag? Det är som att jag inte har kontakt med min Riktiga Vilja. Jag är så hiskeligt intresserad av så oändligt mycket. Kastar mig över nya saker, roliga ämnen, kittlande utmaningar, lär mig massor - och tappar intresset. Hur ska jag kunna veta vad jag vill uppnå...? Det blir mest luddiga formuleringar; att känna harmoni, ha roligt, inre tillfredsställelse, bidra till mina medmänniskor, blablabla.... Det som hindrar mig att nå mitt mål är att jag inte vet vad mitt mål är. Jag tycks mest nöja mig med att hantera det jag råkar få, eller de möjligheter jag råkar snubbla över medan jag vimsar runt i vardagen...
(Nu blev det lite jobbigt. En besvärande insikt ploppade fram. För det är just detta jag i många år har anklagat Michael för... Tänk vad bra att jag nu är själv, så jag får ta itu med mina inre dilemman på egen hand istället för att projicera dem på någon annan..)
Det jag verkligen skulle vilja uppnå är blablabla (läs ovan). Nej skämt åsido, jag skulle verkligen vilja a) arbeta dagligen med min kreativitet, min konstnärliga talang, och mitt behov att uttrycka mig i skrift, och därför b) få kontakt med min Inre Sanna Drivkraft, så att jag c) börjar skapa den vardag åt mig där jag kan göra just detta.
Seger betyder för mig att övervinna mina egna inre hinder. Till exempel kände jag en segerliknande känsla både förra och denna sommar, när jag lärde mig hantera lilla segelbåten Perlan, först med andra och till slut ensam. Det har varit en mångårig process att hamna här. Som barn bestod mina båterfarenheter av typ fyra stillsamma roddutflykter på Holländska små vassomslutna kanaler.
Jag minns den panik jag kände när jag som 22-årig nybliven mor mot min vilja seglades hem till Strömstad från Koster i full storm, medan lilla tremånaders-Rikard låg i sin bärkorg nere i kajutan. Herrarna bedyrade att det inte var farligt alls, men bommen knäcktes, och sedan minns jag inget mer, så rädd var jag. Jag hade inga som helst erfarenheter eller kunskaper i segling och var helt utlämnad åt både dem och vädret. Så det var en sann seger att inse denna sommar att jag hade förvärvat både tillräckligt med mod som kunskaper att segla korta dagsutflykter, ensam med två hundar mellan kobbar och skär här utanför Grebbestads hamn :-)
Vilka gamla "altaren" finns nu i din omgivning, i ditt liv? Har du mod att förstöra dem?
Jo jag har några gamla "altaren". Ett altare som jag främst verkar tillbe är föreställningen att jag måste finnas till för andra till hundra procent, eftersom jag ju ändå inte riktigt vet vad jag vill. Så då borde jag inte ägna en massa tid åt att drälla omkring och vara förvirrad, utan ställa upp med kraft och energi för mina nära och kära. Hjälpa mamma och pappa, barnen stora och små, vänner. Finnas till, hjälpa till, vara tillgänglig, visa mig intresserad, höra av mig. Och Så Vidare. Vilket jag inte gör, eller i alla fall inte så mycket som jag Tycker Att Jag Borde. Och då får jag Hemskt Dåligt Samvete. Och blir Ännu Tröttare och Ännu Mer Förvirrad. Ond cirkel? Ja.... Troligen en rätt så Gigantiskt Stor Ond Cirkel.... Helt klart är det hög tid att slå sönder detta altare, för på det här sättet gör jag absolut ingen glad, minst av allt mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar