måndag 3 november 2014

Reflekterar I

Jag har påbörjat en kurs. Kursen kommer pågå i tre terminer, den går på djupet, hjälper mig att få syn på saker och förhoppningsvis att hitta min inre motor. Vi får fördjupningsuppgifter. Jag har hittills bara läst frågorna. Inte skrivit, fast jag vill, och även kanske ska. Men nu ligger jag 7 veckor efter, och börjar känna en säregen känsla av kniv över strupen. Dessutom har jag längtat efter att hitta inspiration till att börja skriva i bloggen igen. Efter den senaste kursträffen har så min nejnujävlarväxel slagit till. Jag slår härmed två flugor i smällen genom att börja reflektera kring uppgifterna här i bloggen. Tycker ni det är lite rörig läsning så är det helt i sin ordning. Det är västanfläkt jämfört med hur det känns inne i mig.

Vecka 38

Att vara sann mot mig själv just nu innebär att lyssna på kroppens budskap. Att göra det som kroppen signalerar är rätt. Det är lite besvärligt. För ibland säger kroppen saker som innebär att måste göra något, eller låta bli att göra något, som gör att jag kommer att framstå som en sviktyp, en latmåns, en tråksäck. Som i morse till exempel. Då sa min menstruerande onda mage, min dunkande skalle och trycket över min bröstkorg att jag inte skulle åka till morgonmötet. Jag kom 3 timmar för sent till mitt jobb, och någon annan fick sköta det jag skulle ha skött. Jag kunde ha tagit en tablett och ryckt upp mig. Men jag valde att lyssna på kroppen. Och blev bättre, var på otroligt gott humör resten av dagen, och därmed också effektiv på jobbet ända fram till halv fem.
Att vara sann mot sig själv innebär också att jag allt oftare tvingar mig själv att vara tyst, och därmed känner mig ytterst osäker, eftersom jag är så van vid att Prata I Evighet (se längre ner). Anledningen till att jag är tyst är att jag känner mig förvirrad och osäker på vem jag är, vad jag håller på med eller vad jag egentligen tycker om saker och ting. Hur ska jag då kunna säga något...?



Det som just nu hindrar mig från att känna mig helt fri är ekonomin. Jag är nu halvtidssjukskriven, och det är knapert. Tål inga stora utgiftssmällar. Det bekymrar mig. Jag utgår från att lösningar väntar bakom hörnet, men det gnager i bakhuvudet att jag är fast i det ekonomiska strypnätet, som ett resultat av att jag så mycket trängtade efter frihet att jag skilde mig och flyttade. Det är definitivt mycket dyrare att leva ensam. Så min frihet kostar mig min frihet.



Jag har alldeles för lätt för att gömma mig i mina väl inövade roller. En roll är den käcka, utåtriktade, välutbildade, intellektuella, snabba, smarta, tillmötesgående yrkesmänniskan. Den som alltid har Total Överblick, Snabba Svar, Finurliga Förklaringar och Fördjupande Föreläsningar om Hur Allt Är. Eller Borde Vara. En annan roll är den deppiga, tysta, orkeslösa. Hon; Den Djupsinnigt Lidande, Den Grubblande Tänkaren, Det Missförstådda Geniet. Dessa två roller har varit mina främsta sköldar, mina bästa verktyg att hantera en nyckfull tillvaro. Jag har lekande lätt studsat mellan dessa två ytterligheter, så fort någon obehaglig utmaning har närmat sig. Inte konstigt att både jag själv och mina närmaste har sett mig som en smula instabil genom åren. När jag tänker närmare på saken är jag svintrött på dessa otacksamma roller. Jag är definitivt redo att släppa dem. Ska bli intressant att se hur jag kommer att bära mig åt för att klara att avinstallera programmet :-)






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Byter bloggplattform

Om man ska komma framåt måste man lyfta foten, placera den framför den andra foten och flytta över vikten framåt. Nu byter jag bloggplattf...